Vad väljer du, Malin lilla?
Det spelar ingen roll hur bra man är, det finns alltid någon bättre.
Fäller tårar för folk som inte förtjänar det.
Men vad ska man göra. Folk sårar, gång på gång, ändå är hoppet kvar. Klart fan att man gråter.
Malin lilla, dags att ta slut på hoppet om mänsklig godhet. Det finns helt enkelt inte. Alla är faktiskt svin, till och med du. Sluta hoppas, så slipper du såras. Va istället död. Känn inte. Lev inte. Smärta eller död, vad väljer du?
Whiny bitch
Wow, känner mig så fruktansvärt patetisk. Hela tiden är det folk man älskar hit och folk man älskar dit och man är sååååå kär. Sen tar det slut. Känner mig som en 12åring som byter pojkvän varrannan dag och ändrar sin realtionsstatus på facebook lika ofta.
Jag kan inte lova mig själv något, för man kan inte styra sina känslor, men jag ska verkligen försöka att bara leva livet nu. Bara leva jag, inte med någon annan, inte behöva tänka på någon annan. Och jag tänker verkligen inte rusha in i någon jävla förhållande igen. Nätraggning är helt jävla uteslutet för distans suger.
Nu är det bara jag, jag ska fokusera på mig själv och vad jag vill göra sen får killar och tjejer komma och gå bäst fan dom vill.
Detta förhållandet med denna uuunderbara (-.-) killen, blev jag rushad in i. Jag åkte dit för att ha lite kul bara, men då älskade han mig helt plötsligt. Och vad gör man när man sitter 3,5 timme hemifrån? Jo förhållande blev det där. Andra gången vi sågs insåg jag att jag faktiskt stod ut med att ha den här snubben i min närhet. Det händer inte ofta. Sen åkte jag hem och då ville han plötsligt vara själv. VAD I HELVETE?
Ah och just det, jag råkade halvt strula lite med en bra tjejkompis som jag tidigare haft lite på g med, 2 dagar innan det tog slut. Hoppsan. -.-
Sen hamnade jag på en fest där en kompis till en snubbe jag skulle dejta för ett tag sen va. So I was like, amagad jag borde fan träffa honom ändå för han ser ju bra ut och så. Men NEEEJ! Om skiten skulle bli inställt igen som de 1000 andra gångerna vi försökt träffas.
Gnäll gnäll gnäll. Inga mer förhoppningar, låt det komma.
Positivt dock. Har äntligen fått en riktigt bra idé till en manga. Den har jag börjat med och den ska bli verklig. Och jag har börjat skriva lite smått igen. Och ja just det, jobb har jag fått, vilket är tråkigt satan men pengar som pengar.
Något mer poetiskt borde jag skriva av mig här men inte nu. Jag är ju faktiskt sjuk så jag får väl sova nu.
Du kan inte försvinna
Människor som ser sina husdjur som familjemedlemmar har jag aldrig förstått mig på. Tills jag själv skaffade en hund. Nu har vi haft vår Viggo i 4 eller 5 år. Han är verkligen som en lillebror och jag älskar honom.
Nu ska vi flytta från landet till en lägenhet i stan. Mamma har bestämt att Viggo ska bo hos farmor, 30 mil härifrån. Hon säger att det är för hans egen skull för att han inte kommer trivas i en lägenhet och att vi får tillbaka honom så fort vi hittat ett nytt hus.
Nu slog det mig. Jag kommer inte få träffa honom på väldigt väldigt länge.
Satt inne på systers rum och myste med honom i hennes soffa när det slog mig. Och tårarna vill inte sluta rinna. Jag gråter just nu. Hur kan man lämna bort en familjemedlem bara sådär? Jävla idiot.
Och när man dessutom inte kan höra av honom, han är ju en hund for christ sake.
Nu ska jag snart iväg på teater för första gången. Om de ber mig gråta blir det inte svårt. Frågan är bara om jag lyckas hålla tankarna borta. Jag tror det.
En himla bra kväll
Igår var en riktigt bra kväll. Skulle på födelsedagsfest hos några kompisar. Var väl rätt likgiltig till det. När vi kom dit kändes det bara riktigt tråkigt. Men jag drack lite och det kom mer och mer folk.
En kille med rakat huvud och raggarkläder började prata med mig. Han sa att det var tur att jag inte va svart. Och där drog debatten igång. Jag sa väl mest bara varför hela tiden. Men mina argument vann tillslut och han vände sig sakta bort och låtsades att någon annan pratade med honom. Det kändes så gött att jag var tvungen att skryta.
Sen blev det bara en sån underbar stämning, alla var glada, skrattade, sjöng och hade kul. Därför kan man inte låta bli att ha roligt själv.
Efter det drog alla utom jag vidare ut. Jag stacka till perrong23. Nästan inget folk. Så jag satt mig i soffan, hälsade på en tjej men pratade inget med henne. Kände mig lika uttråkad som när jag först kommit till festen. Men det kom mer folk och satt sig runt mig i soffan. Några kände jag igen. En kille påpekade att jag såg uttråkad ut och hans kompis bjöd på öl. Sen började jag snacka med en snubbe jag pratade en del med lilljulafton. Vi pratade om konst och halkade in på skådespel. Också poff ville han att jag skulle testa för teatergruppen. Helt awesome.
Men det bästa som hände var nog när Josef, en kille jag hade lite på g med innan, kom fram till mig och sa tack. Tack för att jag fått honom att inse hur han betedde sig. Han hade nu ändrat på sig och därför träffat en tjej som han var lycklig med. Och allt det hade han att tacka mig för. Det värmer verkligen, när folk faktiskt tar åt sig av det jag säger till dem på rätt sätt. Det gjorde mig riktigt glad.
Och som topping på allt däckade syrran i bilen. Hon ställde en fråga till pappa, sedan gjorde hon snarkljud. Alla trodde hon skojade bara, men nej hon hade somnat. Så söt.
Kan fjärilar ha fel?
Fjärilar i magen är en känsla jag alltid väntat på när jag träffat någon, blivit kär i den personen och startat ett förhållande. Eller kanske trott att jag varit kär.
Fjärilarna har aldrig kommit fram. De har legat där i botten av min mage och sagt "kom igen, bättre kan du".
Jag har alltid hoppats på att de ska komma fram men när de inte gör det börjar man tveka lite och inbillar sig att det kanske bara är en myt. Men det är ingen myt.
Jag åkte upp till den här personen mest för att jag behövde sällskap. Vågade inte och orkade verkligen inte hoppas på något mer. När jag kom dit visade det sig att han tyckte om mig väldigt mycket men jag höll tillbaka mina känslor. Hade helt stängt av. Orkade inte få känslor för någon så långt bort och ville inte öppna upp och riskera att bli sårad igen. Men jag tjuvkikade lite. Jag öppnade mina ögon sakta.
Fjärilarna lever, de leker runt i min mage. Så fort jag ser på dig flyger de. Bara ett ynka sms får det att pirra till. Jag kan inte sluta le.
Men jag vill fortfarande vara försiktig. Många har varit prince charming i början men bara visat sig vara förklädda monster. Dock min magkänsla. Jag kan alltid lite på den. Och fladdrar den, då måste han vara något speciellt.
Tyst manga, förlåt!
Förrförra veckan åkte jag upp till ett litet ställe som heter Tystberga. Och herrejävlar vad skönt det var att slippa allt jävla skrik och gnäll och kaos.
Ja sen att man fick en pojkvän på köpet var väl inte helt fel. Frågan är bara om det är rushat. Det är det. Som fan. Snubben känner mig inte men säger ändå att han älskar mig. Ska väl bli kul att se om han säger samma sak när mina andra sidor visar sig. När jag blir depp, självdestruktiv och får ångest på nätterna.
När vi var lite smått påverkade sa jag konstiga saker, som jag alltid gör. Sådanan saker jag kan säg även opåverkad. Hans reaktion var "wth". Fel. Klarar han det inte så går det inte. Jag lever i min egna värld. Vill han komma in i den får han acceptera att den är fett trippad.
Förutom det är han awesome. Spelnörd, bra musiksmak, kan ta hand om sig själv osv osv.
Dock kan jag inte undvika att känna som att jag svikit någon. Men jag måste gå vidare med mitt liv. Jag måste stanna kvar på jorden och inte flyta ut i cyberspace. Förlåt kise.
Jag måste även berätta om min dröm inatt. Eller nej, det kan jag inte. Det var den mest awesomigaste drömmen ever. Så jävla cool. Min dröm ska bli till manga. Har länge velat börja på en manga men inte haft en idé som varit bra nog. Också poff drömmer jag fram en helt jävla awesome serieidé. Kan inte bli bättre.
Du hatar mig, därför hatar jag dig
Har haft några jobbiga dagar. Mycket ångest och några återfall, som ledde till ännu mer ångest. Jag har kommit att hata en person. Jag tror aldrig jag hatat någon på riktigt innan, men nu när jag verkligen känner det, då skrämmer det mig. Det är dessutom en person som är väldigt nära. Jag älskar denne, men endast av en anledning. Hade det inte varit för den anledningen så hade jag endast hatat dig. Jag lider inte av det. Du är ingen person jag har något som helst gemensamt med, eller ja jo. Visst har vi saker gemensamt men knappast något vi valt att ha.
Vi har inget att prata om och vad du än gör stör mig. Vad jag än gör stör dig.
Ändå gör det mig ledsen, faktiskt. Jag hatar dig, för att du hatar mig. Varför du hatar mig vet jag inte. Är du avundsjuk för att jag lever det liv du egentligen ville leva? Eller för att jag inte blev som du ville?
Häromdagen skrek du åt mig för att jag skrattade. Vad är det om inte hat.
Men idag kom jag på mig själv med att tänka, och hoppas att få leva vidare efter detta året. Jag har satt upp mål, vilket egentligen är idioti för jag vill ju inte hoppas.
Men jag hoppas ändå, för vem kan leva utan hoppet.
Återfallen dock. Jag ville verkligen inte, ändå kunde jag inte låta bli. Det kändes så skönt de få sekunderna men sen blev det bara ångest igen. Det är skit. Men jag bryr mig inte mer. Eller? Kaos.
Nöd i hjärnan
Ja vad är det som händer. Uttråkning på full nivå. Bestämt mig för att vara lite wild and crazy och åka och träffa nytt folk. Det behövs. Kunde ju dock varit lite närmre. Men nästa onsdag så drar jag iväg och stannar hela helgen. Ska bli riktigt gött.
Har spelat pokemon hela dagen.
Har inget vettigt att skriva.
Jag ska baka bröd
Färgen på mitt hår är röd
Min hjärna är i nöd
Jag hoppas du blir död
Zombiedrömmar
Måste skriva ner min dröm. Andra gången i år som jag drömmer om zombies. De båda har varit ganska lika varandra. I båda har jag slåtts mot dem tillsammans med pappa medans en kille är där och skiter i att hjälpa till.
Denna gången vaknade zombiesen upp på ett jävligt obehagligt sätt. Jag var på en fest med lite folk, bland andra den killen som bjöd ut mig för ett tag sen och hans kompis.
Hans polare va jävligt trevlig i drömmen dock. Men, vi hade fest i ett hus som låg ganska öde. Huset var fullt av toaletter och i dom stod de människor. De bara stod där och tittade på sig själva i spegeln. En i varje badrum. Vi fattade ju inte varför så jag petade på en och då vaknade den och försökte döda mig. De andra vaknade också. Alla på festen hade nog försvunnit då men pappa var där. Vi slogs med stolar men zombiesarna hade små knivar som de försökte sticka i mig. Jag lyckades döda två zombies och ta en kniv av dem.
Jag står i ett kök, det är en dörr framför mig och en bakom mig. Genom dörren framför mig kommer en zombie med en stol och två knivar. Jag tänker att det kommer bli svårt men det ska nog gå. Men helt plötsligt kommer ännu en zombie bakom mig med en kniv. Sen vaknade jag.
Jag vetifan hur jag ska tyda denna. Genom den andra fick jag i alla fall fram att jag inte skulle lita på den killen som var med då. Det visade sig stämma. Men jag vet inte om denna drömmen försökte säg att jag ska kämpa för det jag vill ha, eller inte lita på denna snubbe? Så jävla komplicerat. Kan inte drömmar bara visa saker som de är istället för liknelser.
Det var dock jävligt roligt att slåss inatt. Och pappa står alltid vid min sida. Det gillar jag! För så är det i verkligheten också.
Orkar inte existera
Vaknade med huvudvärk så helva dagen fick spenderas i sängen. Har fortfarande huvudvärk.
Vart är all min ork och vilja? Orkar knappt skriva, knappt sitta. Orkar knappt titta. Vill bara sova.
Okej jag vill rita också, men inte ta upp ritblocket och komma på vad.
Det är väl samma sak som igår. Samma sak som drar ner mig och inte får mig att palla. Det som stör mig så fruktansvärt är att någon jag spanat in lite för ett par år sedan frågade om jag ville gå ut med honom för några veckor sedan. Sa dock först att jag ville snacka lite innan, bara för att se hur han va. Men sen skulle vi träffas och bla bla och han var ett jävla svin, precis som alla andra. Eller ett jävla svin är väl att överdriva men att ställa in gång på gång är inte okej.
Men det som verkligen stör mig med det är att han är så jääävla mycket min smak ändå. Så in i helvetes jävla mycket. Jävla killar. Jävla människor. Bara dra åt helvete, fuck you hela slanten. Från och med nu är det one night stands. Inga dejter, ingen fika, inget gullegullsnack. Bara dra.
Dra mig in i vuxenlivet, du som inte finns vid min sida
Har tappat min sociala förmåga, eller min ork till att vara social. Vill hellre bara sitta och betrakta än att vara med. Orkar inte kommentera, skratta med och säg de rätta sakerna. Men på samma gång vill jag. För jag vill inte förlora de vänner jag har genom att vara så fruktansvärt tråkig som jag är nu för tiden. Och det är så roligt, men jag är inte rolig. Inte nu.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam även om jag är omringad av folk som älskar mig. Jag vill ha närhet, jag vill ha någon att hålla om, någon att sova bredvid om nätterna. Någon att börja mitt vuxna liv med.
Det är konstigt hur klart allt kan bli när man väl skriver ner allt man tänker. Kanske är det därför jag vägrar växa upp, hellre sitter på mitt rum än att ge mig ut och leta jobb. Jag ser ingen mening med att kliva in i vuxenlivet för jag har ändå ingen att dela det med.
Det blir sån press dock. Man blir desperat, tar nästan vem som helst. Fast nej, inte denna gången. Denna gången har jag faktiskt lyckats säg nej och sålla bort svin.
Men sen har man alla sina vänner. De har partners, sambos, är förlovade. Har varit tillsammans med sin i flera år nu. Till och med min syster, som är 2 år yngre har en pojkvän sen 2 år tillbaka. Orkar inte gå genom den där första fasen. Lära känna, bygga upp förtroende. Vill inte.
Att lyssna på Lasse Lindh gör inte saken bättre. Texterna handlar bara om förlorad kärlek, saknad kärlek.
systrar, älskade systrar
Finns inte, syns inte, orkar inte bry mig. Önskar jag kunde bli osynlig. Nej just det, det är jag redan.
Begraver mig i doftljus, mangaserier och Deftones. Skjuter alla som kommer nära med hårda ord.
Det finns en sida hos mig som är både bra och dålig. Jag tappar aldrig hoppet om människor hur många som än sårar mig. Även om nu 5467456854 varit svin mot mig så ger jag ändå alla nya en chans. Man ska inte döma någon efter andras misstag. Men fan vad sårad man blir, om och om och om igen.
Är det något som gör att folk inte vill med mig? Att de känner att de kan behandla mig respektlöst eller vad är det frågan om?
Men jag gör mig av med alla nu. De får sina chanser och efter det är de inget. Försöker att inte bry mig, vänja mig vid att leva ensam. Eller ensam är jag inte. Jag har mina älskade systrar. Vi har haft en så mysig dag i Lund idag och jag älskar er så förbannat mycket. Alltid.
Slösade massa pengar. Förutom Peace and Love, vafan ska jag med massa pengar till? Skiter i om allt försvinner. Så det blev svarta jeans, en ram(ovanligt..), doftljus med lakrits och rabarberdoft, en silvrig ros till håret och en aaaaaasfin lampa som är en blomma. En näckros.
Önskar jag kunde trolla bort allt ditt onda
Vill påminna dom som läser att denna blogg endast är för min egen skull. Jag måste antecka mina tankar och känslor och mitt beteende för att lättare kunna förstå mig själv. Därför skiter jag fullständigt i om ni gillar det eller inte, för jag ber inte om läsare. Kommentera inte heller.
Har nu gått en hel vecka hemma. Nej, jag var ute i måndags, på arbetsförmedlingen. Det sög, de sa bara saker jag redan vet.
På helgerna blir jag frustrerad. Måste göra något, måste komma ut. Men det finns aldrig något att göra. Inga vänner vill/kan nånsin träffa mig. Så idag kände jag bara för att göra mig iordning ändå. Ville locka håret med den nya locktången jag och syster köpt tillsammans. När jag skulle börja fick jag ingen ordning på den, visste inte hur jag skulle få håret runt den. Brände lillfingret. Det gör fortfarande ont fast det var mer än 2 timmar sen. Blev så förbannad att jag körde naglarna i armen igen och slog på låren. Gör rätt ont på ett ställe på låret.
Pratade nyss med kise. Det va längesen. Han mår dåligt, önskar jag kunde trolla bort det. Kändes bra att höra av honom igen dock.
Ofokuserat ullared
Jag och syrran fick för oss att åka till Ullared igår. Så vi drog med oss hennes pojkvän (han som har bilen) och en kompis till honom och lämnade huset klockan 6 på morgonen. Då hade jag sovit i max 3 timmar. Underbart, mina sömnproblem börjar bli irriterande. Nu börjar det bli jobbigt att somna innan 2 på natten och gå upp innan 2 på eftermiddan.
Tillbaka till Ullared. Om man ska dit så är det jävligt smart att åka tidigt. De 2 senaste gångerna vi varit där har vi åkt tidigt. Alltså har vi blivit klara tidigt, innan folkmassorna börjar strömma in. För när det blir trångt där inne, då är det inte kul. Vi var i alla fall klara klockan 11, helt sjukt. Klockan halv 3 var vi hemma. Notera då att vi bor ca 2 timmar därifrån också.
Nu till något seriöst wihu. Jag vet inte om det hade med den tidiga uppgången att göra men fyfan, kunde verkligen inte fokusera igår. Var helt borta. Värst var det när jag kollat film med syrran och Jonas. När jag reste mig upp fanns inget. Allt var bara som en stor illusion. Som en dröm ungefär. Riktigt obehagligt. Visste inte hur jag skulle röra mig för att inte ramla. Vill inte ha det så. Vill inte falla in i andra dimensioner.
Pain's the only medicine
Varför klagar man på att man inte har vänner när man har det? Jag är tydligen osynlig. Fuck this shit.
Här kommer lilla Malin som alltid älskar allt och alla. Som aldrig känner hat. Egentligen har hon brutala agressionsproblem. Idag kastade hon en sked i golvet och var nära att smälla en tallrik i huvudet på någon. Sen gick hon in i duschen och grät och kunde inte andas. Ilskan tog hon ut på sig själv.
Men Malin är så bra för hon finns där när man mår dåligt. Annars är hon bara jobbig. Annars skiter man egentligen i henne. Hon är bara bra som ett plank att slänga av sig all sin ilska och sorg på.
Men lilla Malin är ensam. För lilla Malin är bara ett plank. Hennes insida är nu full med alla andras skit. Hennes insida bubblar över och hon blir en fara för sig själv. Snart även för sin omgivning. Snart kommer hon bränna ner hela stan. Slå sönder varje byggnad och mörda varje männska. Hon kommer slåss tills hon dör av utmattning och då kommer hon lägga sig ner och le. För det är detta ögonblick hon väntat på så länge.
I mina drömmer slåss jag ofta. Men jag får aldrig någon kraft. Det är läskigt. Jag kan ta i så mycket jag bara kan men det snuddar bara vid min motståndare. Eftersom att jag aldrig använder våld så var jag rädd för att det skulle vara så även på riktigt.
Men så är det inte. Väggen fick ta stryk idag. Slog så hårt att mina händer domnade av. Skönt. Smärta är det enda som lindrar.
......
Jag brukar älska att umgås med personer som prata mycket, då jag inte pratar så mycket själv. Om jag umgås med pratglada människor så blir båda nöjda helt enkelt. Båda två får prata så mycket som känns naturligt och båda blir en del av samtalet. Jag gillar verkligen när det blir så perfekt.
Jag är så jävla ledsen för detta jag kommer skriva nu, men jag måste få det ur mig, jag bara måste. Och eftersom det är riktat till en av de två läsare av min blogg så kommer du troligen hata mig efter detta. Men du måste veta.
Efter den kvällen jag var hos dig kändes det som att jag varit i mentalt slagsmål och jag var totalt jävla utmattad. Det kändes som att någon sugit precis all energi ur mig.
Du får väldigt gärna analysera mig i huvudet men jag vill inte sitta och höra hur du analyserar mig i timmar. Du säger att du är dålig på att ge komplimanger. Men om sanningen ska fram så ger du alldeles för mycket. Och när du dessutom vet hur dålig jag är på att ta emot dem. Jag tycker till och med att det är riktigt jobbigt när folk ger mig komplimanger.
Det finns liksom en gräns. En komplimang och jag svarar med ett tack. Två och jag börjar känna mig obekväm. Allt efter det, då vill jag bara försvinna. JAG HATAR DET!!
Jag sa nyss att jag gillar folk som pratar mycket. Men ibland vill jag också prata. Och jag gillar inte när någon kan sitta och prata på om saker jag totalt struntar i, i flera timmar. Jag orkar inte. Jag är så jävla ledsen för detta. Men det är just därför jag undvikit dig sen dess, jag orkar helt enkelt inte lyssna mer. Förlåt.
Well this i gonna make saturday awkward. Och om du ringer idag så kommer jag troligen inte svara. Skriv ett sms istället. Och gärna ingen uppsats.
Det som är värst med detta det är dock att jag aldrig vill försöka ändra på en människa. Aldrig. Jag vill inte att du ska ändra dig, absolut inte. Men sättet vi umgås på klarar jag helt enkelt inte av. Jag vet inte hur fan det ska gå efter detta.
I min färgglada glittrande underbara bubbla
Tiden har stannat. Tiden står stilla här i min lilla bubbla som de kallar mitt liv. Nu vägrar röra sig framåt.
Trots att jag har saker att göra så känns det som att jag fastnat. Fastnat någonstans mellan ungdomen och vuxenlivet. Och anledningen till att jag fastnat är för att jag inte vill röra mig framåt. Jag vill inte anses som vuxen.
Att ha ett jobb, egen ekonomi, eget liv, det kan jag hantera. Men att dessutom behöva tänka som en vuxen, aldrig! Jag vill inte bli tråkig och grå och alldaglig och svensson. Därför stannar jag här. Här i min bubbla av barnslighet.
Fight Club
När man vaknar och inser att man inte har en anlening att gå upp, då suger livet. Det fanns ingen mening med det, alls.
Jag har dock tur som har min syster, hon försöker förstå och hon bryr sig.
Men dagen, den har bara varit tom. Det känns som att jag spenderat hela dagen åt att titta på Fight Club när den inte ens är slut för första gången. Tänkte se den igen sen. För vad ska jag annars göra?
Min andra syster öppnade min dörr och det luktade sjukt gott.
Slutet av filmen, så underbart. Idag vet jag inte vad som händer. Jag är borta, jag vill inte finnas. Jag måste göra något.
Nu spelar Where is my mind med Pixies, en sinnessjukt bra låt. Jag ska se om filmen efter maten bara för att få höra den underbara låten igen. För den är alltid som bäst i slutet av filmen.
Drömmar på riktigt
Det är läskigt när drömmarna är så verkliga att man tror att de var verkliga. Eller när verkligheten är så dimmig att man inte vet om man drömt det.
De senaste dagarna har mina drömmar och min verklighet liksom flutit in i varandra. Det är vissa saker jag fortfarande inte vet om jag drömt eller om det verkligen hänt. Det är korta sekvenser av minne/drömmar som passar så bra in på hur jag somnade eller vad jag gjorde precis innan jag somnade. Det är läskigt.
Har drabbats av uttråkning. Fruktansvärd sådan. Snart klättrar jag bokstavligen på väggarna. Trodde det skulle bli bättre till helgen men icke. Tråkigt liv i en tråkig stad. Dock blir det väl vad man gör det till. Eller inte, för i denna staden har man inga val. Det finns ingenstans att gå och träffa nytt folk.
Man kanske ska beställa en flygbiljett och ge sig ut på äventyr? Det hade varit fruktansvärt skönt att åka till något varmare ställe och bara ha kul några dagar. Kanske något att fundera på.
Forever online = forever alone
Dålig dag igen för ovanlighetens skull. Forever alone woho.
I några dagar nu har jag stört mig på hur mycket tid jag spenderar online. Antingen vid datorn eller telefonen. Jag är alltid uppkopplad. Nolifer. Blir kär i folk över nätet till och med. Så försökte leva lite i verkligheten. Det var underbart. Men det har fått mig att fundera. Har någon någonsin blivit kär i mig i verkligheten? På riktigt?
Alla förhållande jag haft som varat länge har varit distans och över nätet. Visst jag har ju träffat personerna då och då men mestadels av tiden spenderades ändå genom att chatta, smsa eller prata i telefon. Nej vänta, en gång var det faktiskt någon som blev kär i mig på riktigt. En gång...
Jag däremot kan gå och bli kär i precis allt och alla. Skulle nog falla för ett träd om det hade sänt ett löv i min riktning. Så äckligt patetisk.
Går det att bli kär i den riktiga jag? Eller är internet-jaget så mycket bättre?
Man kanske borde ta en internetfri vecka och se hur det går. För detta fungerar inte längre.
Dessutom måste jag sluta överanalysera precis allting. Bara vara och inte tänka så mycket. För överanalysering betyder förhoppningar. Och förhoppningar vill jag inte ha för att inte bli besviken. Så nu är det slut på trams.
