Förvånande, otroligt, sinnessjukt
Fick för mig att skriva för första gången på väldigt länge. Ville få ut mig lite. Men innan det läste jag det sista inlägget jag skrivit. 16 september, nästan ett år sedan. Jag skrev då om samma sak som jag ville skriva om idag. Denna pojke vars ansikte inte vill försvinna ur mitt huvud. Det började med drömmarna. Hur vi hittade varandra i stora folkmassor och sedan vat det bara självklart. Jag bestämde mig för att jag var tvungen att ta kontakt. Stod bakom honom i kön till stämpelklockan och fick reda på hans namn. Letade upp honom på facebook och velade. Jag skrev "har lagt märke till dig på jobbet, vill du ses?". Efter många timmar vågade jag trycka på skicka. Några dagar senare svarade han att ja, det kunde han tänka sig. Vi planerade in en fika och jag var så fruktansvärt nervös när dagen kom. Men han dök inte upp. Någon timme senare skrev han att han blivit sjuk och hade sovit. Men jag blev så besviken att jag var fast besluten vid att han ångrat sig och inte ville ses igen. Jag försökte glömma honom, var ju ändå bara en crush. Sedan träffade jag en annan kille. Vi var lyckliga osv bla bla. Strax efter att vi, alldeles för hastigt, hade flyttat ihop så tappade jag känslorna. Jag tror att vi varit tillsammans i tre månader när jag började tråna efter pojken igen. Idioti, men vad skadar det att titta lite. Förhållandet tog slut och efter två hemska månader flyttade jag ut. Då hade jag redan skrivit till honom igen. "Jag kan verkligen inte släppa dig. Borde jag det?" Denna gången tvekade jag inte ens, jag bara slängde iväg det första som kom upp i tankarna. Dagen efter kändes det som att han undvek mig, men efter någon timme fick jag svar. Vi kom fram till att vi skulle lära känna varandra. Så började vi prata med varandra, lära känna varandra men väldigt sakta. Jag kände att detta är en person som behöver tid. Så mycket tid att jag blir galen. Vi fikade, gick på bio och han var hos mig två gånger. Senast var förra veckan. Allt går så sakta. Den närmsta kontakt jag fått har varit hej och hejdå kramar, som förövrigt är alldeles för snabba, och snuddat hans fingrar när jag gett honom telefonen för att han skulle byta låt. Mina tankar och känslor sätts i totalt kaos. Jag kan inte urskilja om han vill vara min vän eller om han vill ta min hand i biosalongen. Varannan minut är jag helt okej med att hålla det på en vänskaplig nivå och resten av tiden är jag som besatt. Jag vill verkligen ge upp men så ser jag in i de förbannade, men åh så fina bruna ögonen och än en gång är jag fast. Jag orkar inte själv med detta mer. I ett år har har jag inte kunnat sluta tänka. Det är en lång tid. För länge.
Kommentarer
Trackback
