Förvånande, otroligt, sinnessjukt
Drömmar så fina att man sova föralltid
Jag tror jag är en shopaholic. Folk frågar mig om jag vill följa med på en shoppingtur men det slutar alltid med att jag handlat mest.
Idag spontanköpte jag ett nytt objektiv trots att jag inte egentligen har råd. Men jag får se det som ett firande till min förlängning på jobbet.
Och på tal om jobbet, wow, det finns en snubbe, vars ansikte jag inte kan få ur huvudet. Varför vet jag inte. Men han var med i min dröm inatt och det var den finaste drömmen någonsin.
Jag var på festival där muse spelade. Jag stod längst fram och allt såg väldigt mysigt ut. Ungefär två personer bort till vänster om mig står denna pojke. Vi ser på varandra och sjunger med till assassin. Sedan står vi bredvid varandra och jag kände hans hand nudda vid min och fingrarna flätades försiktigt samman.
Detta var så otroligt fint, till och med för att vara en dröm, så nu kommer jag ännu mindre kunna få denna pojke ur mitt huvud.
Jag vill ha dig så mycket att jag spricker
Eftersom jag inte skrivit på ett par månader så får jag väl passa på att släppa ut allt på en gång. Så här kommer ännu ett inlägg om mitt patetiska kärleksliv. Jag tror dock det kan bli konstigt, förvirrat och mycket lär jag vara tyst om då man aldrig vet vem som läser. It won't make sense.
Jag är kär, igen, som fan. Jag kan inte få personen ut huvudet. Jag kan gå hela dagar och bara tänka på honom. Ibland inget alls, men i alla fall varje dag. Vissa nätter tänker jag på honom tills jag somnar och hans namn är det första som dyker upp i huvudet när jag vaknar.
Det är något så enormt frustrerande. Jag vill egentligen bara ha honom som vän. Men jag har aldrig velat ha någon så mycket i hela mitt liv.
Det har varit så nära att jag berättat några gånger men jag har alltid hindrat mig själv. Sen hade jag en dröm. Jag var gravid och när jag vaknade var jag tvungen att kolla upp betydelsen med det. Tålamod, ha tålamod stod det.
Men det är svårt att ha tålamod när man inte vet vad man ska vänta sig.
Ska jag vänta på att han ska känna något, eller ska jag vänta på att mina egna känslor ska lugna sig och behålla vänskapen?
Och en rolig nyhet för att dra upp stämningen lite. Om en vecka flyttar jag in i min alldeles egna lägenhet. Den ligger bara 5 minuter ifrån där jag bor nu och hyran är låg. När jag är inflyttad ordentligt ska jag helt klart lägga upp bilder.
Sorglig närhet
Det är läskigt att se personer i ens närhet må dåligt. Det påverkar en mer än vad man tror.
Jag och en nära vän till mig bestämde oss för att gå ut till stans enda nattklubb igår. Vi hade trevligt, satt hos henne och drack vin och hade roligt. Vi gick ut, satt oss i baren och hon började prata om konstiga saker. Jag försökte hänga med men förstod inte sammanhanget i det hon sa. Sen ville hon dansa. Några killar betedde sig väldigt, ja hur ska man beskriva det, mansgrisigt! Vi gick ut för att ta en cigg och hon började prata konstigt igen. Hon pratade med mig som att jag var någon helt annan och som att hon inte var där hon var. Jag frågade henne om hon visste vart hon var och ja, hon visste att hon var på harrys men att hon var förvirrad för att hon trodde detta ingick i hennes tjänst.
Jag drog med henne ut från stället och då började hon gråta, riktigt mycket. Utbränd vid 20 års ålder. Och att jag inte såg detta tidigare under kvällen gör mig arg på mig själv. För det var mest snack om mig och mitt som vanligt olyckliga kärleksliv så jag fick knappt höra hur hon mådde.
Hennes mamma kom och jag gick hem till mig. Det påverkar, man blir orolig, och rädd.
Vad väljer du, Malin lilla?
Det spelar ingen roll hur bra man är, det finns alltid någon bättre.
Fäller tårar för folk som inte förtjänar det.
Men vad ska man göra. Folk sårar, gång på gång, ändå är hoppet kvar. Klart fan att man gråter.
Malin lilla, dags att ta slut på hoppet om mänsklig godhet. Det finns helt enkelt inte. Alla är faktiskt svin, till och med du. Sluta hoppas, så slipper du såras. Va istället död. Känn inte. Lev inte. Smärta eller död, vad väljer du?
Whiny bitch
Wow, känner mig så fruktansvärt patetisk. Hela tiden är det folk man älskar hit och folk man älskar dit och man är sååååå kär. Sen tar det slut. Känner mig som en 12åring som byter pojkvän varrannan dag och ändrar sin realtionsstatus på facebook lika ofta.
Jag kan inte lova mig själv något, för man kan inte styra sina känslor, men jag ska verkligen försöka att bara leva livet nu. Bara leva jag, inte med någon annan, inte behöva tänka på någon annan. Och jag tänker verkligen inte rusha in i någon jävla förhållande igen. Nätraggning är helt jävla uteslutet för distans suger.
Nu är det bara jag, jag ska fokusera på mig själv och vad jag vill göra sen får killar och tjejer komma och gå bäst fan dom vill.
Detta förhållandet med denna uuunderbara (-.-) killen, blev jag rushad in i. Jag åkte dit för att ha lite kul bara, men då älskade han mig helt plötsligt. Och vad gör man när man sitter 3,5 timme hemifrån? Jo förhållande blev det där. Andra gången vi sågs insåg jag att jag faktiskt stod ut med att ha den här snubben i min närhet. Det händer inte ofta. Sen åkte jag hem och då ville han plötsligt vara själv. VAD I HELVETE?
Ah och just det, jag råkade halvt strula lite med en bra tjejkompis som jag tidigare haft lite på g med, 2 dagar innan det tog slut. Hoppsan. -.-
Sen hamnade jag på en fest där en kompis till en snubbe jag skulle dejta för ett tag sen va. So I was like, amagad jag borde fan träffa honom ändå för han ser ju bra ut och så. Men NEEEJ! Om skiten skulle bli inställt igen som de 1000 andra gångerna vi försökt träffas.
Gnäll gnäll gnäll. Inga mer förhoppningar, låt det komma.
Positivt dock. Har äntligen fått en riktigt bra idé till en manga. Den har jag börjat med och den ska bli verklig. Och jag har börjat skriva lite smått igen. Och ja just det, jobb har jag fått, vilket är tråkigt satan men pengar som pengar.
Något mer poetiskt borde jag skriva av mig här men inte nu. Jag är ju faktiskt sjuk så jag får väl sova nu.
Du kan inte försvinna
Människor som ser sina husdjur som familjemedlemmar har jag aldrig förstått mig på. Tills jag själv skaffade en hund. Nu har vi haft vår Viggo i 4 eller 5 år. Han är verkligen som en lillebror och jag älskar honom.
Nu ska vi flytta från landet till en lägenhet i stan. Mamma har bestämt att Viggo ska bo hos farmor, 30 mil härifrån. Hon säger att det är för hans egen skull för att han inte kommer trivas i en lägenhet och att vi får tillbaka honom så fort vi hittat ett nytt hus.
Nu slog det mig. Jag kommer inte få träffa honom på väldigt väldigt länge.
Satt inne på systers rum och myste med honom i hennes soffa när det slog mig. Och tårarna vill inte sluta rinna. Jag gråter just nu. Hur kan man lämna bort en familjemedlem bara sådär? Jävla idiot.
Och när man dessutom inte kan höra av honom, han är ju en hund for christ sake.
Nu ska jag snart iväg på teater för första gången. Om de ber mig gråta blir det inte svårt. Frågan är bara om jag lyckas hålla tankarna borta. Jag tror det.
En himla bra kväll
Igår var en riktigt bra kväll. Skulle på födelsedagsfest hos några kompisar. Var väl rätt likgiltig till det. När vi kom dit kändes det bara riktigt tråkigt. Men jag drack lite och det kom mer och mer folk.
En kille med rakat huvud och raggarkläder började prata med mig. Han sa att det var tur att jag inte va svart. Och där drog debatten igång. Jag sa väl mest bara varför hela tiden. Men mina argument vann tillslut och han vände sig sakta bort och låtsades att någon annan pratade med honom. Det kändes så gött att jag var tvungen att skryta.
Sen blev det bara en sån underbar stämning, alla var glada, skrattade, sjöng och hade kul. Därför kan man inte låta bli att ha roligt själv.
Efter det drog alla utom jag vidare ut. Jag stacka till perrong23. Nästan inget folk. Så jag satt mig i soffan, hälsade på en tjej men pratade inget med henne. Kände mig lika uttråkad som när jag först kommit till festen. Men det kom mer folk och satt sig runt mig i soffan. Några kände jag igen. En kille påpekade att jag såg uttråkad ut och hans kompis bjöd på öl. Sen började jag snacka med en snubbe jag pratade en del med lilljulafton. Vi pratade om konst och halkade in på skådespel. Också poff ville han att jag skulle testa för teatergruppen. Helt awesome.
Men det bästa som hände var nog när Josef, en kille jag hade lite på g med innan, kom fram till mig och sa tack. Tack för att jag fått honom att inse hur han betedde sig. Han hade nu ändrat på sig och därför träffat en tjej som han var lycklig med. Och allt det hade han att tacka mig för. Det värmer verkligen, när folk faktiskt tar åt sig av det jag säger till dem på rätt sätt. Det gjorde mig riktigt glad.
Och som topping på allt däckade syrran i bilen. Hon ställde en fråga till pappa, sedan gjorde hon snarkljud. Alla trodde hon skojade bara, men nej hon hade somnat. Så söt.
Kan fjärilar ha fel?
Fjärilar i magen är en känsla jag alltid väntat på när jag träffat någon, blivit kär i den personen och startat ett förhållande. Eller kanske trott att jag varit kär.
Fjärilarna har aldrig kommit fram. De har legat där i botten av min mage och sagt "kom igen, bättre kan du".
Jag har alltid hoppats på att de ska komma fram men när de inte gör det börjar man tveka lite och inbillar sig att det kanske bara är en myt. Men det är ingen myt.
Jag åkte upp till den här personen mest för att jag behövde sällskap. Vågade inte och orkade verkligen inte hoppas på något mer. När jag kom dit visade det sig att han tyckte om mig väldigt mycket men jag höll tillbaka mina känslor. Hade helt stängt av. Orkade inte få känslor för någon så långt bort och ville inte öppna upp och riskera att bli sårad igen. Men jag tjuvkikade lite. Jag öppnade mina ögon sakta.
Fjärilarna lever, de leker runt i min mage. Så fort jag ser på dig flyger de. Bara ett ynka sms får det att pirra till. Jag kan inte sluta le.
Men jag vill fortfarande vara försiktig. Många har varit prince charming i början men bara visat sig vara förklädda monster. Dock min magkänsla. Jag kan alltid lite på den. Och fladdrar den, då måste han vara något speciellt.
Tyst manga, förlåt!
Förrförra veckan åkte jag upp till ett litet ställe som heter Tystberga. Och herrejävlar vad skönt det var att slippa allt jävla skrik och gnäll och kaos.
Ja sen att man fick en pojkvän på köpet var väl inte helt fel. Frågan är bara om det är rushat. Det är det. Som fan. Snubben känner mig inte men säger ändå att han älskar mig. Ska väl bli kul att se om han säger samma sak när mina andra sidor visar sig. När jag blir depp, självdestruktiv och får ångest på nätterna.
När vi var lite smått påverkade sa jag konstiga saker, som jag alltid gör. Sådanan saker jag kan säg även opåverkad. Hans reaktion var "wth". Fel. Klarar han det inte så går det inte. Jag lever i min egna värld. Vill han komma in i den får han acceptera att den är fett trippad.
Förutom det är han awesome. Spelnörd, bra musiksmak, kan ta hand om sig själv osv osv.
Dock kan jag inte undvika att känna som att jag svikit någon. Men jag måste gå vidare med mitt liv. Jag måste stanna kvar på jorden och inte flyta ut i cyberspace. Förlåt kise.
Jag måste även berätta om min dröm inatt. Eller nej, det kan jag inte. Det var den mest awesomigaste drömmen ever. Så jävla cool. Min dröm ska bli till manga. Har länge velat börja på en manga men inte haft en idé som varit bra nog. Också poff drömmer jag fram en helt jävla awesome serieidé. Kan inte bli bättre.
Du hatar mig, därför hatar jag dig
Har haft några jobbiga dagar. Mycket ångest och några återfall, som ledde till ännu mer ångest. Jag har kommit att hata en person. Jag tror aldrig jag hatat någon på riktigt innan, men nu när jag verkligen känner det, då skrämmer det mig. Det är dessutom en person som är väldigt nära. Jag älskar denne, men endast av en anledning. Hade det inte varit för den anledningen så hade jag endast hatat dig. Jag lider inte av det. Du är ingen person jag har något som helst gemensamt med, eller ja jo. Visst har vi saker gemensamt men knappast något vi valt att ha.
Vi har inget att prata om och vad du än gör stör mig. Vad jag än gör stör dig.
Ändå gör det mig ledsen, faktiskt. Jag hatar dig, för att du hatar mig. Varför du hatar mig vet jag inte. Är du avundsjuk för att jag lever det liv du egentligen ville leva? Eller för att jag inte blev som du ville?
Häromdagen skrek du åt mig för att jag skrattade. Vad är det om inte hat.
Men idag kom jag på mig själv med att tänka, och hoppas att få leva vidare efter detta året. Jag har satt upp mål, vilket egentligen är idioti för jag vill ju inte hoppas.
Men jag hoppas ändå, för vem kan leva utan hoppet.
Återfallen dock. Jag ville verkligen inte, ändå kunde jag inte låta bli. Det kändes så skönt de få sekunderna men sen blev det bara ångest igen. Det är skit. Men jag bryr mig inte mer. Eller? Kaos.
Nöd i hjärnan
Ja vad är det som händer. Uttråkning på full nivå. Bestämt mig för att vara lite wild and crazy och åka och träffa nytt folk. Det behövs. Kunde ju dock varit lite närmre. Men nästa onsdag så drar jag iväg och stannar hela helgen. Ska bli riktigt gött.
Har spelat pokemon hela dagen.
Har inget vettigt att skriva.
Jag ska baka bröd
Färgen på mitt hår är röd
Min hjärna är i nöd
Jag hoppas du blir död
Zombiedrömmar
Måste skriva ner min dröm. Andra gången i år som jag drömmer om zombies. De båda har varit ganska lika varandra. I båda har jag slåtts mot dem tillsammans med pappa medans en kille är där och skiter i att hjälpa till.
Denna gången vaknade zombiesen upp på ett jävligt obehagligt sätt. Jag var på en fest med lite folk, bland andra den killen som bjöd ut mig för ett tag sen och hans kompis.
Hans polare va jävligt trevlig i drömmen dock. Men, vi hade fest i ett hus som låg ganska öde. Huset var fullt av toaletter och i dom stod de människor. De bara stod där och tittade på sig själva i spegeln. En i varje badrum. Vi fattade ju inte varför så jag petade på en och då vaknade den och försökte döda mig. De andra vaknade också. Alla på festen hade nog försvunnit då men pappa var där. Vi slogs med stolar men zombiesarna hade små knivar som de försökte sticka i mig. Jag lyckades döda två zombies och ta en kniv av dem.
Jag står i ett kök, det är en dörr framför mig och en bakom mig. Genom dörren framför mig kommer en zombie med en stol och två knivar. Jag tänker att det kommer bli svårt men det ska nog gå. Men helt plötsligt kommer ännu en zombie bakom mig med en kniv. Sen vaknade jag.
Jag vetifan hur jag ska tyda denna. Genom den andra fick jag i alla fall fram att jag inte skulle lita på den killen som var med då. Det visade sig stämma. Men jag vet inte om denna drömmen försökte säg att jag ska kämpa för det jag vill ha, eller inte lita på denna snubbe? Så jävla komplicerat. Kan inte drömmar bara visa saker som de är istället för liknelser.
Det var dock jävligt roligt att slåss inatt. Och pappa står alltid vid min sida. Det gillar jag! För så är det i verkligheten också.
Orkar inte existera
Vaknade med huvudvärk så helva dagen fick spenderas i sängen. Har fortfarande huvudvärk.
Vart är all min ork och vilja? Orkar knappt skriva, knappt sitta. Orkar knappt titta. Vill bara sova.
Okej jag vill rita också, men inte ta upp ritblocket och komma på vad.
Det är väl samma sak som igår. Samma sak som drar ner mig och inte får mig att palla. Det som stör mig så fruktansvärt är att någon jag spanat in lite för ett par år sedan frågade om jag ville gå ut med honom för några veckor sedan. Sa dock först att jag ville snacka lite innan, bara för att se hur han va. Men sen skulle vi träffas och bla bla och han var ett jävla svin, precis som alla andra. Eller ett jävla svin är väl att överdriva men att ställa in gång på gång är inte okej.
Men det som verkligen stör mig med det är att han är så jääävla mycket min smak ändå. Så in i helvetes jävla mycket. Jävla killar. Jävla människor. Bara dra åt helvete, fuck you hela slanten. Från och med nu är det one night stands. Inga dejter, ingen fika, inget gullegullsnack. Bara dra.
Dra mig in i vuxenlivet, du som inte finns vid min sida
Har tappat min sociala förmåga, eller min ork till att vara social. Vill hellre bara sitta och betrakta än att vara med. Orkar inte kommentera, skratta med och säg de rätta sakerna. Men på samma gång vill jag. För jag vill inte förlora de vänner jag har genom att vara så fruktansvärt tråkig som jag är nu för tiden. Och det är så roligt, men jag är inte rolig. Inte nu.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam även om jag är omringad av folk som älskar mig. Jag vill ha närhet, jag vill ha någon att hålla om, någon att sova bredvid om nätterna. Någon att börja mitt vuxna liv med.
Det är konstigt hur klart allt kan bli när man väl skriver ner allt man tänker. Kanske är det därför jag vägrar växa upp, hellre sitter på mitt rum än att ge mig ut och leta jobb. Jag ser ingen mening med att kliva in i vuxenlivet för jag har ändå ingen att dela det med.
Det blir sån press dock. Man blir desperat, tar nästan vem som helst. Fast nej, inte denna gången. Denna gången har jag faktiskt lyckats säg nej och sålla bort svin.
Men sen har man alla sina vänner. De har partners, sambos, är förlovade. Har varit tillsammans med sin i flera år nu. Till och med min syster, som är 2 år yngre har en pojkvän sen 2 år tillbaka. Orkar inte gå genom den där första fasen. Lära känna, bygga upp förtroende. Vill inte.
Att lyssna på Lasse Lindh gör inte saken bättre. Texterna handlar bara om förlorad kärlek, saknad kärlek.
