Wihiwawi

Visst det kan ju vara roligt att ha något att titta på, men är det verkligen så viktigt? Det vackraste i ett förhållande är ju ändå de stunder då vi stänger våra ögon och bara känner tillsammans. Bara är och smälter samman till ett. Då spelar inte ett vitt leende, mystiska ögon eller magrutor någon roll. Då finns bara det inre, då finns bara det som utgör oss.

Det gör mig så arg, för jag själv är en väldigt själslig person. Jag ser inte hur någon skulle kunna leva i bara ytlighet, man går ju under. Bara för att ett äpple har det vackraste skalet betyder det inte att det smakar bäst. Det kanske till och med är så att det döljer ett gift som lätt skulle kunna döda dig, men du dras till det och vill smaka på det för att det är så vackert.

Så fungerar vi också, vi dras till det vackra yttre när vi istället borde se bakom detta och ignorera det.

Själv försöker jag göra det nu. Jag trevar runt i mörkret och använder mina andra sinnen för att hitta just mitt äpple. Och när jag sedan ätit det, njutit av det till fullo och ser att det var en motbjudande färg, vad spelar det då för roll?

Det enda jag hoppas är bara att andra också kan se mig på detta sättet och inte bara tycka om mig för mitt utseende. Skulle det vara så, så ska jag sunka ner mig totalt och bli riktigt ful!

Känns som att detta blev väldigt flummigt, men jag har svårt för att få fram just det jag vill. Ska jobba på det.