Wihiwawi

Den klassiska frågan kommer upp "Vem är jag?". Men jag vet vem jag är, jag vet bara inte vart jag är.

Man kanske ska satsa på yrket skådespelerska. För allt är inte okej, men jag har lyckats stoppa det så långt in i min kropp. Fler saker drogs med, de egenskaper jag har som inte jag anser som "normala", egenskaper som skulle stöta bort folk. Till sist var det bara ett spelande skal kvar, så bra att jag till och med själv trodde på det.

Det förklarar så mycket..

Det förklarar varför världen varit så suddig, varför jag blivit så osäker, så dum. Om man nu kan kalla detta jag.

Det känns inte rätt, det är inte jag, detta är jag, alla dessa felande egenskaper.

Jag är en djup person, jag gillar att prata om mina känslor och om djupa saker.

Jag hatar mänskligheten och att vara en del av den. Jag är något annat fast i en mänsklig kropp.

Jag tror inte att jag är en naturligt glad person, jag är nog mer allvarlig.

Jag är inte rolig.

Jag är inte snäll.

Jag är deprimerande, jag älskar deprimerande musik.

Jag tycker att tjejer är betydligt mycket sexigare än killar.

Jag tror fortfarande, och hoppas, att jorden går under nästa år.

Jag anpassar mig efter situationer, efter vem jag umgås med och detta brukade jag trivas med. En person fick se mig i olika sammanhang och undrade varför jag inte va mig själv med andra. MEN VEM FAN SA ATT JAG VA MIG SJÄLV MED DIG DÅ???

Ingen har sett mig, ingen känner mig, inte en jävla människa i hela världen. Jag vet att så många hade försvunnit om de sett detta. Den första som ska få se det är min syster, min älskade syster, för hon kommer acceptera mig. Sen ska jag hitta mig själv, sen ska resten av världen få veta. Då skiter jag i om ni blir kvar eller inte. Blir ni inte det så är ni ändå inte värda det helvetes besväret.

Igår startade ett kaos inuti mig, det gör fan fysiskt ont. Men jag känner att jag är på väg tillbaka. Skalet må ha vunnit igår kväll men detta helvete ska jag vinna. För ingen har större rätt till min kropp och min verklighet än jag!