Wihiwawi

I några dagar nu har jag stört mig på hur mycket tid jag spenderar online. Antingen vid datorn eller telefonen. Jag är alltid uppkopplad. Nolifer. Blir kär i folk över nätet till och med. Så försökte leva lite i verkligheten. Det var underbart. Men det har fått mig att fundera. Har någon någonsin blivit kär i mig i verkligheten? På riktigt?

Alla förhållande jag haft som varat länge har varit distans och över nätet. Visst jag har ju träffat personerna då och då men mestadels av tiden spenderades ändå genom att chatta, smsa eller prata i telefon. Nej vänta, en gång var det faktiskt någon som blev kär i mig på riktigt. En gång...

Jag däremot kan gå och bli kär i precis allt och alla. Skulle nog falla för ett träd om det hade sänt ett löv i min riktning. Så äckligt patetisk.

Går det att bli kär i den riktiga jag? Eller är internet-jaget så mycket bättre?

Man kanske borde ta en internetfri vecka och se hur det går. För detta fungerar inte längre.

Dessutom måste jag sluta överanalysera precis allting. Bara vara och inte tänka så mycket. För överanalysering betyder förhoppningar. Och förhoppningar vill jag inte ha för att inte bli besviken. Så nu är det slut på trams.