Generation utan mening
Inatt var den värsta natten på länge. Sådan smärta att jag bara ville skrika, men det gick inte för då skulle jag väckt alla. Jag visst fan inte vart jag skulle ta vägen. Det ledde till återfall. Eller snarare ett försök.
Självdestruktivitet är något jag varit utan i flera år nu. Men på senaste tiden har aggressionen och ångesten blivit för stark ibland. Har varit tvungen att slå händerna hårt mot en vägg eller mot mina lår. Kör naglarna i armen. Sånt som ingen märker ändå. Men igår räckte det inte. Jag fick inte ut det. Så jag försökte med en liten glasbit. Den gick inte genom huden vilket ledde till frustration. Jag ville se blod. Det blev ännu mer ångest för att jag fallit tillbaka.
Så jag kunde bara sitta där och försöka härda ut. Lyssnade på Killers medans tårarna rann och jag kunde knappt andas. Det gjorde ont i halsen.
Till sist somnade jag i alla fall men vaknade med något slags tryck i huvudet. Som att det gör fruktansvärt ont men jag känner inte smärtan. Det sitter fortfarande kvar.
Jag vill inte dö men jag vill heller inte leva längre. Det är något jag skrivit innan. Idag skrev någon annan just de orden fast på engelska på facebook. Jag vet inte om personen menade det eller om det bara var en låttext. Men hur ska det gå i en värld där en hel generation inte ens kan hitta mening.
Kommentarer
Trackback
