Du hatar mig, därför hatar jag dig
Har haft några jobbiga dagar. Mycket ångest och några återfall, som ledde till ännu mer ångest. Jag har kommit att hata en person. Jag tror aldrig jag hatat någon på riktigt innan, men nu när jag verkligen känner det, då skrämmer det mig. Det är dessutom en person som är väldigt nära. Jag älskar denne, men endast av en anledning. Hade det inte varit för den anledningen så hade jag endast hatat dig. Jag lider inte av det. Du är ingen person jag har något som helst gemensamt med, eller ja jo. Visst har vi saker gemensamt men knappast något vi valt att ha.
Vi har inget att prata om och vad du än gör stör mig. Vad jag än gör stör dig.
Ändå gör det mig ledsen, faktiskt. Jag hatar dig, för att du hatar mig. Varför du hatar mig vet jag inte. Är du avundsjuk för att jag lever det liv du egentligen ville leva? Eller för att jag inte blev som du ville?
Häromdagen skrek du åt mig för att jag skrattade. Vad är det om inte hat.
Men idag kom jag på mig själv med att tänka, och hoppas att få leva vidare efter detta året. Jag har satt upp mål, vilket egentligen är idioti för jag vill ju inte hoppas.
Men jag hoppas ändå, för vem kan leva utan hoppet.
Återfallen dock. Jag ville verkligen inte, ändå kunde jag inte låta bli. Det kändes så skönt de få sekunderna men sen blev det bara ångest igen. Det är skit. Men jag bryr mig inte mer. Eller? Kaos.
Kommentarer
Trackback
