Du kan inte försvinna
Människor som ser sina husdjur som familjemedlemmar har jag aldrig förstått mig på. Tills jag själv skaffade en hund. Nu har vi haft vår Viggo i 4 eller 5 år. Han är verkligen som en lillebror och jag älskar honom.
Nu ska vi flytta från landet till en lägenhet i stan. Mamma har bestämt att Viggo ska bo hos farmor, 30 mil härifrån. Hon säger att det är för hans egen skull för att han inte kommer trivas i en lägenhet och att vi får tillbaka honom så fort vi hittat ett nytt hus.
Nu slog det mig. Jag kommer inte få träffa honom på väldigt väldigt länge.
Satt inne på systers rum och myste med honom i hennes soffa när det slog mig. Och tårarna vill inte sluta rinna. Jag gråter just nu. Hur kan man lämna bort en familjemedlem bara sådär? Jävla idiot.
Och när man dessutom inte kan höra av honom, han är ju en hund for christ sake.
Nu ska jag snart iväg på teater för första gången. Om de ber mig gråta blir det inte svårt. Frågan är bara om jag lyckas hålla tankarna borta. Jag tror det.
Kommentarer
Trackback
