Wihiwawi

Häromdagen vaknade jag med den hemskaste tanken.
Tanken att man inte har något att vakna till, inget att leva för. Det var det första jag tänkte den dagen.

Mina drömmar de senaste 10 dagarna har varit riktigt konstiga. Jag tror de är relaterade till verkligheten.
I nästan alla drömmar har spädbarn funnits med. Jag hoppas verkligen att de har med verkligheten att göra.
I 2 st har en kompis funnits med. En natt fanns likmaskar med. Dagen efter stod det flera sidor om likmaskar i boken jag läste. Så jag hoppas att de kan ha med verkligheten att göra. Och jag hoppas att de fortsätter, för de är roliga och jag kommer ihåg de så tydligt dagen efter.
Två klockslag kommer jag ihåg från igår. 12.30 och 16.35.

Jag har äntligen startat ett band. ÄNTLIGEN!
Består av mig på sång, tobbe på gitarr, anton på bas och viktor på trummor.
På Onsdag ska vi träffas och bestämma lite, köpa årskort till replokalen och sånt.

I Februari ska jag se Rammstein(Y)

Vad gör man när man står på gränsen till att totalt bryta ihop?
Vad gör man då man balanserar på kanten till stupet med ett stort fejksmile mot allt som finns bakom?

Ärligt talat så har jag ingen aning om hur jag fortfarande kan vara såhär uppåt när det ständigt värker i bröstet på mig och varje gång jag är ensam så gråter jag.
Jag vet inte hur jag har kunnat såhär långt nere. Alla småsaker har blivit för mycket antar jag.
Snart kommer jag bryta ihop totalt.
Det som gör mest ont är att ingen bryr sig. Ingen tar det på allvar. Inte ens min familj och min bästa vän.
Min mage gör också fruktansvärt ont men jag orkar inte bry mig längre.
Självmordsbenägen har jag blivit också men som tur är, så är jag fortfarande tillräckligt stark för att stå emot att skada mig själv. Men tanken finns alltid där, tanken om hur man skulle göra för att dö på bästa sätt.
Men jag tänker inte dö, jag är för nyfiken på framtiden.
Det är väll bara att stå ut antar jag.