Wihiwawi

Imorse, när jag satt och åt frukost, låg det en lapp på köksbordet.
Den hade med hästar att göra såklart och Mikaela pekade och sa "herregud".
Jag tittade och såg siffrorna 28 800, om jag minns rätt.
Det är priset på Melinas nya häst, det är så mycket pengar min mamma lägger ner på mina andra två systrars hobby.

För någon vecka sedan sa mamma att hon skulle sponsra mig med lite till min kamera, hon sa 1000 kronor och jag tyckte att det var helt ok då, jag blev riktigt glad. Men när jag såg lappen imorse blev jag riktigt sårad. Det kom som ett jävla knivstick in i hjärtat och kändes som att någon hällde syra ner i halsen och magen på mig.
Nu vet jag inte ens om jag vill ta emot några pengar alls.

Fotografi är någon jag vill jobba med i framtiden, någon jag vill lägga all min tid på och i framtiden tjäna pengar på.
Ridning är mina systrars hobby. Melina har inte ens intresset. Hon spenderar knappt någon tid alls åt hästarna sålänge det inte gäller att rida, för att det inte är roligt. Har man ett riktigt intresse så lägger man all sin tid på det, vare sig det är roligt eller skittråkigt. Har man inte tillräckligt med intresse, lägger man inte ner tjugoåttatusen på det.
Men ett intresse och en framtid, det skulle man kunna lägga ner så mycket pengar på, tusen kronor räcker inte långt, det kan jag fixa fram själv bara genom att gå i skolan en månad.

Jag vill bara gråta, att känna att jag bara är värd en tjugoåttondel av vad hon är, det suger.

Hur lyckliga kan vi bli, när vi vet vad stjärnorna består av?

Nu sitter jag här och ler, fast min mage bränner sönder och mitt inre är ett kaos.
Vem försöker jag lura här i mitt tomma rum?
Mig själv?
Jag kan faktiskt säg att jag lyckas, jag lyckas lura i mig själv att jag är glad genom att ta vara på de bra stunderna i livet och föreviga dem. Vid tillfällen då det känns skit, plockar man fram dem och blir glad.
Vid dessa förgyllda stunder är jag oftast så glad att det känns som att alla sår är läkta och allt är glömt. Det känns så underbart fint.
Det kan vara en helt vanlig dag med sanna, en dag ute på stan, en kväll med vattenpipa eller när jag ser på en rolig film med min syster.
Jag vill förklara hur mycket stunderna med er två betyder, men det finns inte ord. Sanna och Mikaela, ni är de två bästa vännerna man någonsin kan tänka sig. Jag kan umgås med er under tystnad och ändå ha hur roligt som helst. Ni förgyller mina bra stunder<3
Dock är det något som saknas, någon att älska, mer än som vän.
Jag har så mycket kärlek att dela med mig av och det har lagrats för mycket inom mig så jag bubblar snart över.
Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge

Jag vill kräkas, gråta, skrika, skratta, le och hoppa runt av glädje.
Jag känner mig konstig och yr, förvirrad och glad.
När jag vet att jag inte kan, varför försöker jag?
Jag vill ha så mycket mer, jag vill ha, men jag kan inte. Jag kommer inte få.
And I don't know why, I don't know why, I fight for you this way

I torsdags råkade jag ut för en liten olycka på jobbet.
Eftersom att jag är under 18 så får jag jobba med sånna skitjobb som inga andra vill göra. Nu handlade det om att sopa under pallarna i kylen. Vi hade äntligen blivit klara och skulle gå och tömma soptunnan i en container. När jag skulle ställa tillbaka den på golvet igen så tappade jag den på min hand. Det gjorde sjukt ont ett tag men sedan gick det över. Men när jag ansträngde handen så gjorde det bara ont. Så fick bandage. Fyllde i om papper om arbetsskada i evigheter och fick knappt göra något på jobbet resten av veckan. Så istället satt man och kollade när de andra sopade och somnade.

Nu ska jag iväg med Sanna, min underbara kompis.
Någon bättre vän än du kommer jag aldrig kunna hitta. Du är bäst<3