Du kan inte försvinna
Människor som ser sina husdjur som familjemedlemmar har jag aldrig förstått mig på. Tills jag själv skaffade en hund. Nu har vi haft vår Viggo i 4 eller 5 år. Han är verkligen som en lillebror och jag älskar honom.
Nu ska vi flytta från landet till en lägenhet i stan. Mamma har bestämt att Viggo ska bo hos farmor, 30 mil härifrån. Hon säger att det är för hans egen skull för att han inte kommer trivas i en lägenhet och att vi får tillbaka honom så fort vi hittat ett nytt hus.
Nu slog det mig. Jag kommer inte få träffa honom på väldigt väldigt länge.
Satt inne på systers rum och myste med honom i hennes soffa när det slog mig. Och tårarna vill inte sluta rinna. Jag gråter just nu. Hur kan man lämna bort en familjemedlem bara sådär? Jävla idiot.
Och när man dessutom inte kan höra av honom, han är ju en hund for christ sake.
Nu ska jag snart iväg på teater för första gången. Om de ber mig gråta blir det inte svårt. Frågan är bara om jag lyckas hålla tankarna borta. Jag tror det.
En himla bra kväll
Igår var en riktigt bra kväll. Skulle på födelsedagsfest hos några kompisar. Var väl rätt likgiltig till det. När vi kom dit kändes det bara riktigt tråkigt. Men jag drack lite och det kom mer och mer folk.
En kille med rakat huvud och raggarkläder började prata med mig. Han sa att det var tur att jag inte va svart. Och där drog debatten igång. Jag sa väl mest bara varför hela tiden. Men mina argument vann tillslut och han vände sig sakta bort och låtsades att någon annan pratade med honom. Det kändes så gött att jag var tvungen att skryta.
Sen blev det bara en sån underbar stämning, alla var glada, skrattade, sjöng och hade kul. Därför kan man inte låta bli att ha roligt själv.
Efter det drog alla utom jag vidare ut. Jag stacka till perrong23. Nästan inget folk. Så jag satt mig i soffan, hälsade på en tjej men pratade inget med henne. Kände mig lika uttråkad som när jag först kommit till festen. Men det kom mer folk och satt sig runt mig i soffan. Några kände jag igen. En kille påpekade att jag såg uttråkad ut och hans kompis bjöd på öl. Sen började jag snacka med en snubbe jag pratade en del med lilljulafton. Vi pratade om konst och halkade in på skådespel. Också poff ville han att jag skulle testa för teatergruppen. Helt awesome.
Men det bästa som hände var nog när Josef, en kille jag hade lite på g med innan, kom fram till mig och sa tack. Tack för att jag fått honom att inse hur han betedde sig. Han hade nu ändrat på sig och därför träffat en tjej som han var lycklig med. Och allt det hade han att tacka mig för. Det värmer verkligen, när folk faktiskt tar åt sig av det jag säger till dem på rätt sätt. Det gjorde mig riktigt glad.
Och som topping på allt däckade syrran i bilen. Hon ställde en fråga till pappa, sedan gjorde hon snarkljud. Alla trodde hon skojade bara, men nej hon hade somnat. Så söt.
Kan fjärilar ha fel?
Fjärilar i magen är en känsla jag alltid väntat på när jag träffat någon, blivit kär i den personen och startat ett förhållande. Eller kanske trott att jag varit kär.
Fjärilarna har aldrig kommit fram. De har legat där i botten av min mage och sagt "kom igen, bättre kan du".
Jag har alltid hoppats på att de ska komma fram men när de inte gör det börjar man tveka lite och inbillar sig att det kanske bara är en myt. Men det är ingen myt.
Jag åkte upp till den här personen mest för att jag behövde sällskap. Vågade inte och orkade verkligen inte hoppas på något mer. När jag kom dit visade det sig att han tyckte om mig väldigt mycket men jag höll tillbaka mina känslor. Hade helt stängt av. Orkade inte få känslor för någon så långt bort och ville inte öppna upp och riskera att bli sårad igen. Men jag tjuvkikade lite. Jag öppnade mina ögon sakta.
Fjärilarna lever, de leker runt i min mage. Så fort jag ser på dig flyger de. Bara ett ynka sms får det att pirra till. Jag kan inte sluta le.
Men jag vill fortfarande vara försiktig. Många har varit prince charming i början men bara visat sig vara förklädda monster. Dock min magkänsla. Jag kan alltid lite på den. Och fladdrar den, då måste han vara något speciellt.
Tyst manga, förlåt!
Förrförra veckan åkte jag upp till ett litet ställe som heter Tystberga. Och herrejävlar vad skönt det var att slippa allt jävla skrik och gnäll och kaos.
Ja sen att man fick en pojkvän på köpet var väl inte helt fel. Frågan är bara om det är rushat. Det är det. Som fan. Snubben känner mig inte men säger ändå att han älskar mig. Ska väl bli kul att se om han säger samma sak när mina andra sidor visar sig. När jag blir depp, självdestruktiv och får ångest på nätterna.
När vi var lite smått påverkade sa jag konstiga saker, som jag alltid gör. Sådanan saker jag kan säg även opåverkad. Hans reaktion var "wth". Fel. Klarar han det inte så går det inte. Jag lever i min egna värld. Vill han komma in i den får han acceptera att den är fett trippad.
Förutom det är han awesome. Spelnörd, bra musiksmak, kan ta hand om sig själv osv osv.
Dock kan jag inte undvika att känna som att jag svikit någon. Men jag måste gå vidare med mitt liv. Jag måste stanna kvar på jorden och inte flyta ut i cyberspace. Förlåt kise.
Jag måste även berätta om min dröm inatt. Eller nej, det kan jag inte. Det var den mest awesomigaste drömmen ever. Så jävla cool. Min dröm ska bli till manga. Har länge velat börja på en manga men inte haft en idé som varit bra nog. Också poff drömmer jag fram en helt jävla awesome serieidé. Kan inte bli bättre.
Du hatar mig, därför hatar jag dig
Har haft några jobbiga dagar. Mycket ångest och några återfall, som ledde till ännu mer ångest. Jag har kommit att hata en person. Jag tror aldrig jag hatat någon på riktigt innan, men nu när jag verkligen känner det, då skrämmer det mig. Det är dessutom en person som är väldigt nära. Jag älskar denne, men endast av en anledning. Hade det inte varit för den anledningen så hade jag endast hatat dig. Jag lider inte av det. Du är ingen person jag har något som helst gemensamt med, eller ja jo. Visst har vi saker gemensamt men knappast något vi valt att ha.
Vi har inget att prata om och vad du än gör stör mig. Vad jag än gör stör dig.
Ändå gör det mig ledsen, faktiskt. Jag hatar dig, för att du hatar mig. Varför du hatar mig vet jag inte. Är du avundsjuk för att jag lever det liv du egentligen ville leva? Eller för att jag inte blev som du ville?
Häromdagen skrek du åt mig för att jag skrattade. Vad är det om inte hat.
Men idag kom jag på mig själv med att tänka, och hoppas att få leva vidare efter detta året. Jag har satt upp mål, vilket egentligen är idioti för jag vill ju inte hoppas.
Men jag hoppas ändå, för vem kan leva utan hoppet.
Återfallen dock. Jag ville verkligen inte, ändå kunde jag inte låta bli. Det kändes så skönt de få sekunderna men sen blev det bara ångest igen. Det är skit. Men jag bryr mig inte mer. Eller? Kaos.
