Wihiwawi

Har spelat pokemon hela dagen.

Har inget vettigt att skriva.

Jag ska baka bröd

Färgen på mitt hår är röd

Min hjärna är i nöd

Jag hoppas du blir död

Denna gången vaknade zombiesen upp på ett jävligt obehagligt sätt. Jag var på en fest med lite folk, bland andra den killen som bjöd ut mig för ett tag sen och hans kompis.

Hans polare va jävligt trevlig i drömmen dock. Men, vi hade fest i ett hus som låg ganska öde. Huset var fullt av toaletter och i dom stod de människor. De bara stod där och tittade på sig själva i spegeln. En i varje badrum. Vi fattade ju inte varför så jag petade på en och då vaknade den och försökte döda mig. De andra vaknade också. Alla på festen hade nog försvunnit då men pappa var där. Vi slogs med stolar men zombiesarna hade små knivar som de försökte sticka i mig. Jag lyckades döda två zombies och ta en kniv av dem.

Jag står i ett kök, det är en dörr framför mig och en bakom mig. Genom dörren framför mig kommer en zombie med en stol och två knivar. Jag tänker att det kommer bli svårt men det ska nog gå. Men helt plötsligt kommer ännu en zombie bakom mig med en kniv. Sen vaknade jag.

Jag vetifan hur jag ska tyda denna. Genom den andra fick jag i alla fall fram att jag inte skulle lita på den killen som var med då. Det visade sig stämma. Men jag vet inte om denna drömmen försökte säg att jag ska kämpa för det jag vill ha, eller inte lita på denna snubbe? Så jävla komplicerat. Kan inte drömmar bara visa saker som de är istället för liknelser.

Det var dock jävligt roligt att slåss inatt. Och pappa står alltid vid min sida. Det gillar jag! För så är det i verkligheten också.

Vart är all min ork och vilja? Orkar knappt skriva, knappt sitta. Orkar knappt titta. Vill bara sova.

Okej jag vill rita också, men inte ta upp ritblocket och komma på vad.

Det är väl samma sak som igår. Samma sak som drar ner mig och inte får mig att palla. Det som stör mig så fruktansvärt är att någon jag spanat in lite för ett par år sedan frågade om jag ville gå ut med honom för några veckor sedan. Sa dock först att jag ville snacka lite innan, bara för att se hur han va. Men sen skulle vi träffas och bla bla och han var ett jävla svin, precis som alla andra. Eller ett jävla svin är väl att överdriva men att ställa in gång på gång är inte okej.

Men det som verkligen stör mig med det är att han är så jääävla mycket min smak ändå. Så in i helvetes jävla mycket. Jävla killar. Jävla människor. Bara dra åt helvete, fuck you hela slanten. Från och med nu är det one night stands. Inga dejter, ingen fika, inget gullegullsnack. Bara dra.

Jag känner mig så fruktansvärt ensam även om jag är omringad av folk som älskar mig. Jag vill ha närhet, jag vill ha någon att hålla om, någon att sova bredvid om nätterna. Någon att börja mitt vuxna liv med.

Det är konstigt hur klart allt kan bli när man väl skriver ner allt man tänker. Kanske är det därför jag vägrar växa upp, hellre sitter på mitt rum än att ge mig ut och leta jobb. Jag ser ingen mening med att kliva in i vuxenlivet för jag har ändå ingen att dela det med.

Det blir sån press dock. Man blir desperat, tar nästan vem som helst. Fast nej, inte denna gången. Denna gången har jag faktiskt lyckats säg nej och sålla bort svin.

Men sen har man alla sina vänner. De har partners, sambos, är förlovade. Har varit tillsammans med sin i flera år nu. Till och med min syster, som är 2 år yngre har en pojkvän sen 2 år tillbaka. Orkar inte gå genom den där första fasen. Lära känna, bygga upp förtroende. Vill inte.

Att lyssna på Lasse Lindh gör inte saken bättre. Texterna handlar bara om förlorad kärlek, saknad kärlek.

Begraver mig i doftljus, mangaserier och Deftones. Skjuter alla som kommer nära med hårda ord.

Det finns en sida hos mig som är både bra och dålig. Jag tappar aldrig hoppet om människor hur många som än sårar mig. Även om nu 5467456854 varit svin mot mig så ger jag ändå alla nya en chans. Man ska inte döma någon efter andras misstag. Men fan vad sårad man blir, om och om och om igen.

Är det något som gör att folk inte vill med mig? Att de känner att de kan behandla mig respektlöst eller vad är det frågan om?

Men jag gör mig av med alla nu. De får sina chanser och efter det är de inget. Försöker att inte bry mig, vänja mig vid att leva ensam. Eller ensam är jag inte. Jag har mina älskade systrar. Vi har haft en så mysig dag i Lund idag och jag älskar er så förbannat mycket. Alltid.

Slösade massa pengar. Förutom Peace and Love, vafan ska jag med massa pengar till? Skiter i om allt försvinner. Så det blev svarta jeans, en ram(ovanligt..), doftljus med lakrits och rabarberdoft, en silvrig ros till håret och en aaaaaasfin lampa som är en blomma. En näckros.

Har nu gått en hel vecka hemma. Nej, jag var ute i måndags, på arbetsförmedlingen. Det sög, de sa bara saker jag redan vet.

På helgerna blir jag frustrerad. Måste göra något, måste komma ut. Men det finns aldrig något att göra. Inga vänner vill/kan nånsin träffa mig. Så idag kände jag bara för att göra mig iordning ändå. Ville locka håret med den nya locktången jag och syster köpt tillsammans. När jag skulle börja fick jag ingen ordning på den, visste inte hur jag skulle få håret runt den. Brände lillfingret. Det gör fortfarande ont fast det var mer än 2 timmar sen. Blev så förbannad att jag körde naglarna i armen igen och slog på låren. Gör rätt ont på ett ställe på låret.

Pratade nyss med kise. Det va längesen. Han mår dåligt, önskar jag kunde trolla bort det. Kändes bra att höra av honom igen dock.

Tillbaka till Ullared. Om man ska dit så är det jävligt smart att åka tidigt. De 2 senaste gångerna vi varit där har vi åkt tidigt. Alltså har vi blivit klara tidigt, innan folkmassorna börjar strömma in. För när det blir trångt där inne, då är det inte kul. Vi var i alla fall klara klockan 11, helt sjukt. Klockan halv 3 var vi hemma. Notera då att vi bor ca 2 timmar därifrån också.

Nu till något seriöst wihu. Jag vet inte om det hade med den tidiga uppgången att göra men fyfan, kunde verkligen inte fokusera igår. Var helt borta. Värst var det när jag kollat film med syrran och Jonas. När jag reste mig upp fanns inget. Allt var bara som en stor illusion. Som en dröm ungefär. Riktigt obehagligt. Visste inte hur jag skulle röra mig för att inte ramla. Vill inte ha det så. Vill inte falla in i andra dimensioner.

Här kommer lilla Malin som alltid älskar allt och alla. Som aldrig känner hat. Egentligen har hon brutala agressionsproblem. Idag kastade hon en sked i golvet och var nära att smälla en tallrik i huvudet på någon. Sen gick hon in i duschen och grät och kunde inte andas. Ilskan tog hon ut på sig själv.

Men Malin är så bra för hon finns där när man mår dåligt. Annars är hon bara jobbig. Annars skiter man egentligen i henne. Hon är bara bra som ett plank att slänga av sig all sin ilska och sorg på.

Men lilla Malin är ensam. För lilla Malin är bara ett plank. Hennes insida är nu full med alla andras skit. Hennes insida bubblar över och hon blir en fara för sig själv. Snart även för sin omgivning. Snart kommer hon bränna ner hela stan. Slå sönder varje byggnad och mörda varje männska. Hon kommer slåss tills hon dör av utmattning och då kommer hon lägga sig ner och le. För det är detta ögonblick hon väntat på så länge.

I mina drömmer slåss jag ofta. Men jag får aldrig någon kraft. Det är läskigt. Jag kan ta i så mycket jag bara kan men det snuddar bara vid min motståndare. Eftersom att jag aldrig använder våld så var jag rädd för att det skulle vara så även på riktigt.

Men så är det inte. Väggen fick ta stryk idag. Slog så hårt att mina händer domnade av. Skönt. Smärta är det enda som lindrar.

Jag är så jävla ledsen för detta jag kommer skriva nu, men jag måste få det ur mig, jag bara måste. Och eftersom det är riktat till en av de två läsare av min blogg så kommer du troligen hata mig efter detta. Men du måste veta.

Efter den kvällen jag var hos dig kändes det som att jag varit i mentalt slagsmål och jag var totalt jävla utmattad. Det kändes som att någon sugit precis all energi ur mig.

Du får väldigt gärna analysera mig i huvudet men jag vill inte sitta och höra hur du analyserar mig i timmar. Du säger att du är dålig på att ge komplimanger. Men om sanningen ska fram så ger du alldeles för mycket. Och när du dessutom vet hur dålig jag är på att ta emot dem. Jag tycker till och med att det är riktigt jobbigt när folk ger mig komplimanger.

Det finns liksom en gräns. En komplimang och jag svarar med ett tack. Två och jag börjar känna mig obekväm. Allt efter det, då vill jag bara försvinna. JAG HATAR DET!!

Jag sa nyss att jag gillar folk som pratar mycket. Men ibland vill jag också prata. Och jag gillar inte när någon kan sitta och prata på om saker jag totalt struntar i, i flera timmar. Jag orkar inte. Jag är så jävla ledsen för detta. Men det är just därför jag undvikit dig sen dess, jag orkar helt enkelt inte lyssna mer. Förlåt.

Well this i gonna make saturday awkward. Och om du ringer idag så kommer jag troligen inte svara. Skriv ett sms istället. Och gärna ingen uppsats.

Det som är värst med detta det är dock att jag aldrig vill försöka ändra på en människa. Aldrig. Jag vill inte att du ska ändra dig, absolut inte. Men sättet vi umgås på klarar jag helt enkelt inte av. Jag vet inte hur fan det ska gå efter detta.