Ingen kraft, ingen ork
Kraftlös. Orklös. Huvudvärk. Kyla.
Ligger i sängen och skriver från telefonen. Orkar och vill ingenting. Känns som att all kraft dragits ur mig. Och jag fryser trots att jag är fullt påklädd.
När man blir medveten om hur många gånger man skriver "jag" i en blogg känner man sig dålig. Känner mig ego och självupptagen.
Jag behöver människor. Jag behöver någon vid min sida för att må överhuvudtaget för tillfället. Nätter, jag hatar er. Det va så skönt att slippa sova ensam en natt att jag aldrig vill sova ensam mer.
Mainstreamgarderob och sällsynt bild
Eftersom att jag känner för det så lägger jag upp en bild. Wooow jag vet. Det händer typ aldrig. Men den enda bilden jag har på bloggen och som syns är från 08 eller 09. Så en dålig cambild från i fredags blir hur bra som helst.
Har till och med modekläder på mig. Det är så fruktansvärt fel med tanke på hur jag vill klä mig. Men den där skjortan är ändå rätt snygg. Dessutom har jag på senaste tiden lyckats få ihop en hel mainstreamgarderob för att jag ville gömma mig och jag har inte råd att skaffa en ny.
Gammal skräck en välbehövlig kväll
Först vill jag bara säg: VAD I HELVETE HÄNDE DÄR? Brukar ha max 4 läsare/dag. Sen loggar man in idag och ser att det är 21 som läst bloggen idag. Ja, men det är väl bra att man kan dela med sig av något till världen.
Hade en väldigt bra dag och kväll igår. Väldigt välbehövligt. Har saknat dig. Det var så skönt att bara ta det lugnt, vara sig själv och ha roligt. Dessutom lyckades jag spela skjutazombiespel utan att få panik och till och med vinna en runda. Bara för att jag är awesome på headshots.
Såg tre Nightmare on Elm street filmer. Så sjukt söta. Haha ja, söta. Gamla skräckfilmer är det.
Nu blev jag väldigt sugen på att spela Guitar Hero. Ska nog göra det så att jag också kan spela på expert någon gång. Suger att ha för korta fingrar.
Generation utan mening
Inatt var den värsta natten på länge. Sådan smärta att jag bara ville skrika, men det gick inte för då skulle jag väckt alla. Jag visst fan inte vart jag skulle ta vägen. Det ledde till återfall. Eller snarare ett försök.
Självdestruktivitet är något jag varit utan i flera år nu. Men på senaste tiden har aggressionen och ångesten blivit för stark ibland. Har varit tvungen att slå händerna hårt mot en vägg eller mot mina lår. Kör naglarna i armen. Sånt som ingen märker ändå. Men igår räckte det inte. Jag fick inte ut det. Så jag försökte med en liten glasbit. Den gick inte genom huden vilket ledde till frustration. Jag ville se blod. Det blev ännu mer ångest för att jag fallit tillbaka.
Så jag kunde bara sitta där och försöka härda ut. Lyssnade på Killers medans tårarna rann och jag kunde knappt andas. Det gjorde ont i halsen.
Till sist somnade jag i alla fall men vaknade med något slags tryck i huvudet. Som att det gör fruktansvärt ont men jag känner inte smärtan. Det sitter fortfarande kvar.
Jag vill inte dö men jag vill heller inte leva längre. Det är något jag skrivit innan. Idag skrev någon annan just de orden fast på engelska på facebook. Jag vet inte om personen menade det eller om det bara var en låttext. Men hur ska det gå i en värld där en hel generation inte ens kan hitta mening.
Minnesförlust och förståelse
Att vara arg på folk, det är något jag är dålig på. Jag tror det har med mitt minne att göra. Lite.
En person kan vara fruktansvärt elak mot mig, men några dagar, veckor, månader eller år senare har jag glömt det och då är personen helt plötsligt underbar igen. Det suger att inte komma ihåg.
Men ibland händer det att man blir arg på personer man inte borde vara arg på. För alla kan göra misstag. Alla kan säg fel. Alla kan må dåligt.
Då är det så underbart när de berättar hur de verkligen känner och man förstår. Att förstå, och att veta, det är några av de känslor jag gillar mest.
Jag är glad att vår vänskap inte slutade där utan fortsätter. Imorgon ska vi ha en rolig dag och jag längtar väldigt mycket. Jag behöver ha roligt. Jag säger inte att det inte kan va roligt här heller, men man måste ha lite variation. Jag måste ut, göra något.
Det har förövrigt kommit snö till Skåne, äntligen. Vad jag har längtat. Och vad jag hoppas att det ligger kvar tillräckligt länge. För snö är vackert. Det glittrar.
Everything will be alright
När man lyssnar på musik och det helt plötsligt dyker upp en låt som passar in så sjukt bra i ens nuvarande situation. Är inte den känslan helt underbar?
Ligger i sängen och fick för mig att lyssna på The Killers skiva Hot Fuss. Samtidigt smsar jag med en person. Vi börjar prata om att träffas och jag blir sjukligt nervös. Det är konstigt, jag brukar bara bli nervös när jag ska sjunga annars. Och då har jag en maxnervousitet. Jag nådde precis den genom bara tanken på att träffa honom. Sjukt.
Men i alla fall, så hörde jag att han sjöng "everything will be alright" och jag kände bara ett sånt lugn. Så skönt.
Skott i ryggen tack
Sitter här med världens festsug. Eller, jag känner egentligen bara för att hänga med nån, göra något annat än det jag gjort de senaste veckorna. Träffa lite annat folk än familjen.
Men ja, vänner. Lyckas alltid dras till fel sort och bla bla. Orkar fan inte skriva nu. Vill röka. Skjut mig.
Har faktiskt varit lite duktig idag och städat huset. Wuhu. Som sagt, skjut mig och min jävla rygg som ska göra ont hela tiden.
Kors, en katt
Spikmatta, kära, underbara spikmatta. Stod nyss och hackade grönsaker och fick en hemsk smärta i ryggen. Kunde knappt stå upp. Så jag la mig på spikmattan i 20-30 minuter och nu mår ryggen bra igen. Den hjälper mot allt.
Kände för att åka en runda till Lund idag. Åt lunch och köpte lite saker, vilket jag lovat mig själv att inte göra. Men det blev en silvrig pussmun-telefon. Jag kunde bara inte låta bli när det var 70% rea på den. Köpte en liten godisautomat i form av en Wiikontroll till lillsyrran. Kunde inte låta bli det heller.
Sedan köpte jag korsstygnsväv och trådar. WTF?! Tant Malin. Blev så fruktansvärt sugen på att sy korsstygn häromdagen att jag var tvungen att köpa lite. Så nu ska jag börja på mitt första verk, en Nyancat.
Glittrande saga i brist på annat
Hela jag kliar sönder! Typ allergichock på hela mig. Kan man va allergisk mot sina egna tårar?
Satt nyss och skrattade och grät som fan och nu kliar hela ansiktet. Har dessutom tre feta utslag på armen. Jävla allergi kan dra åt helvete!!!
På grund av den får jag nöja mig med bilder på söta djur för tillfället. Usch :(
Rummet är klart i alla fall. Inte orkat ta bild.
Wow, nu orkar jag inget. Knappt ens skriva. Vad skriver man en dag man inte har något att skriva? Antagligen ingenting men jag är uttråkad. Dessutom är det ju knappast så att jag bryr mig om jag har läsare eller inte så vad har jag att förlora. Ska skriva random skit istället. Eller en saga.
Det var en gång en enhörning som gick i en skog. Skogen hade inga träd, bara stora blommor av glitter som nästan nådde molnen. Enhörningen, som hette Greger, tyckte speciellt att de turkosa blommorna var fina. Han tyckte att de va så vackra att han bestämde sig för att smaka. När han tagit ett bett och njutit av smaken som förövrigt var underbar så kände han en smäll på käften. Det var den gigantiska vaktarkattungen som vaktade skogen. Greger gjorde sig beredd att slå tillbaka men när han tittade på kattungen hamnade han i trans av dess söthet.
Detta var kattungens sätt att bekämpa fiender som inkräktade i hennes skog. För blommorna var hennes vänner och ingen fick skada dem. Hon tog med sig enhörningen till drottninges palats för att se vad de skulle göra med honom.
Drottningen av skogen var en HelloKitty. Hon bodde i ett rosa glittrande palats som smakade choklad. Drottningen bestämde sig för att låsa in enhörningen i den vackra trädgården med lysande växter, som i Avatar, där han skulle få leva bland alla andra inkräktare. Fast han skulle ha det bra för drottningen var för snäll. SLUT!
Bära läppstift med stil
Har ägnat hela dagen åt att packa upp flyttkartonger och försökt fått rummet att se hyfsat vettigt ut. Dock måste jag säg att jag suger på att göra det själv. Det var inte förrän syrran hjälpte mig som det började hända något. Nu är det bara en kartong kvar, den där med allt småskit i. Den hade jag dock aldrig packat upp i Jönköping heller så får väl se hur det går nu.
Jag har äntligen fått sätta upp min ren i alla fall. Det är en jättefin prydnadsren som är rätt hög. Den har långa smala ben och en lång smal hals. Hela kroppen är vit med vitt glitter. Hornen är långa och täckta i silverglitter. Jag älskar den.
Vände mig nyss om och tittade på mitt resten av sakerna i rummet och såg fågeln jag köpte för ett tag sedan. Den är i plast med vingar täckta i glitter. Stjärtfjädrarna är riktiga fjädrar och nu såg jag att näbben är röd om man lyser på den. Så fin. Jag måste nästan ta kort på allt när det är klart. För det är fint, trots kaoset på väggarna.
Såg nyss filmen Changeling med syster. Den är så fin och så hemsk. Angelina Jolie är med i den och jag kan inte hjälpa att tycka att hon är så vacker. Även om jag är en person som inte bryr mig om utseende så kan jag fortfarande tycka att vissa människor har ett väldigt vackert yttre. Det fick mig i alla fall att tänka på vad man skulle vilja ändra med sig själv.
Och jag måste faktiskt erkänna att jag skulle vilja ha större läppar, men endast för att kunna bära rött läppstift med stil. Min läppar är så tunna att det bara ser löjligt ut med läppstift, eller något alls på läpparna (förutom någon annans läppar hehe). Men jag lider knappast av det, haha nej verkligen inte. Jag skulle aldrig ändra mig själv. Aldrig.
Andar i barndomen
När vi gick där i skogen kom vi in på att prata om min barndom.
Mamma har alltid sagt att jag som barn var synsk och kunde se saker. Hon har berättat historier för mig om vad jag sagt flera gånger men det är alltid intressant att höra.
Här är de två saker mamma kommer ihåg bäst i alla fall.
En dag hade jag sagt att det skulle snöa dagen därpå. Det gjorde det. Wow otroligt va? Nej, men det var en dag då man absolut inte kunde förvänta sig att det skulle snöa för att det inte ens var säsong för det. Detta tycker jag själv inte är så jätteintressant dock.
En annan dag hade jag sagt att jag inte kunde titta på mammas ansikte för att jag bara såg ett stort kors, i hennes ansikte. Och en läskig man bredvid henne. Efter det vågade mamma inte gå ut på typ en vecka. Anledningen till att hon inte vågade det var för att jag precis innan det börjat säg saker som faktiskt inträffade.
Det är synd att jag tappat denna förmågan så mycket som jag gjort. För idag har jag bara en liten magkänsla kvar. Eller liten är den inte, den kan vara väldigt stark och den har alltid rätt. Men det är ju ändå långt ifrån vad jag kunde som barn.
Jag är faktiskt väldigt sugen på att se om någon kanske kan hjälpa mig hitta tillbaka till det igen. Jag ska börja leta nu direkt.
Andar i skogen
Mitt rum ser ut som ett helvete. Var uppe i Jönköping igår och tömde lägenheten och nu står allt inmosat i mitt lilla rum här hemma. Men det är värt det.
Gissa om vi hade visning på huset idag. Det hade vi. Under tiden bytte jag hårfönen jag fick i julklapp, för den var rosa. Jag gillar rosa, men inte på hårfönar. Det hade dessutom gått dubbelt så lång tid som öppet köp gällde men biträdet var snäll så fick byta den ändå.
Sen gick vi på promenad vid galgbacken. Det är ett område här i Hässleholm där folk hängdes förr i tiden. Som jag nämnt tidigare så tror jag på andar och kan känna av dem. Hade dock inte en tanke på det när vi gick in i skogen men jo, det kändes en del där. Fick extremt med gåshud över hela kroppen.
Ja, man kan få gåshud ändå och det kan ha varit för det var kallt, det är säkert vad ni tänker. Men man känner skillnad på gåshud och gåshud. När det är andeaktivitet känns det mer över hela kroppen, eller på en viss del av kroppen där man vanligtvis inte får gåshud. Dessutom känns det mer som att håren dras ut än reser sig.
Förutom gåshud kändes det även som att någon red på min rygg på väg upp för en backe och som att någon höll i min hand nedför en annan. Uppe på en annan liten kulle fick jag även yrsel och det kändes som att jag skulle svimma. Men när jag sedan gick ner för den, ner i en liten grop, då kände jag en sån lättnad. Som att alla mina sorger var borta och jag var lätt som en fjäder. Mamma och syster kände det också.
Och till sist, när jag skulle gå runt ett gammalt vattentorn så gick det inte. Jag kunde inte gå hela vägen runt. Det tog stopp.
Nej förresten, på väg hem i bilen kändes det som att jag hade en snara runt halsen.
Långt blev det och jag har mer att berätta. Det får bli ett till inlägg. För resten hör inte riktigt till detta.
Öppna dina ögon innan det är för sent
Storhetsvansinne. Att vilja se perfekt ut. Att ens familj, hus, bil och liv ska vara perfekt, sett utifrån. Men när all tid läggs åt att putsa utsidan, förfaller insidan. Det blir sprickor och snart kommer de även sprida sig till den vackra fasaden. Det kommer spricka och falla i tusen bitar.
Jag vet inte vad som hände. Det var så bra. Jag förstår inte dina prioriteringar. Jag hoppas inte någon av er läser detta, fast det skulle behövas av en. Men du kommer hata mig. Men du borde se.
Vi kan börja med huset. Vi bor i ett stort hus på landet, en hästgård. Vi flyttade hit för att två i familjen var hästintresserade. Den ena tappade intresset och sålde sin häst medan intresset växte hos en annan i familjen. Hon fick en häst. Just nu står den i hagen, har inte blivit riden på jag vet inte hur länge. Dessutom hatar hästens ägare att ta hand om den. Så vad gör häststackaren här? Varför inte sälja den? Är det för att det ser så fint ut med en häst?
Vårt hus är väldigt fint. Alla trivs i det men inte med läget. Dock är det för stort. Men varför inte ha ett överflödigt hus för att det ser bra ut?
Jag kommer ihåg för några år sedan när fulbilen var finbilen. Den dög så bra. Men nu har vi istället en stor jävla stadsjeep som vi egentligen inte har råd med. För att det ser bra ut.
Du köper kläder hela tiden medans din man, som drar in mestadels av familjens pengar inte ens kan köpa sig en ny tröja för att vi har för dåligt med pengar.
Alla pengar går till din jävla fasad men vi har knappt råd med mat. Med den lönen ni har tillsammans hade vi kunnat ha det så roligt. Men istället ska det slängas på skit.
Vi håller på att gå under.
Men det som gör ondast det är att en av oss har en sjukdom. Denna sjukdom känner vi alla till, adhd. Hon mår dåligt av all överskottsenergi. Men tydligen är det bättre att må dåligt än att ha en stämpel på sig. FÖR DET SER JU INTE BRA UT?!
När jag för ett tag sedan berättat att jag träffat en tjej, mer än som vän. Du fick en panikslagen blick. Oj, såg det inte bra ut?
Ärligt talat, ditt nya jag kan dra åt helvete! Se att vi inte mår bra istället. Fokusera på det inre så blir fasaden automatiskt vacker. Då har den en stadig grund att stå på.
Vi mår inte bra och det tror jag inte att du heller gör. Så öppna dina ögon och se det. Innan det är för sent. Då kommer du stå där utan något kvar.
Erik och servitricen
Stannade precis i en liten ort vid namn Klevshult och åt. Och nu blir det klagande.
1. Servitricen lät oss vänta skitlänge för att hon snackade med en kompis
2. Jag beställde en bakad potatis med tsatsiki, hon gör en besvärad min och går iväg för att kolla. Kommer sen tillbaka och säger att de inte har tsatsiki. Senare hittade vi den vid tacobuffén.
3. Beställer istället spätta med remouladsås. Får spätta med skagenröra. Man kanske inte ska jobba som servitrice om man inte kan se skillnad på remouladsås och skagenröra.
3. Maten va skit.
4. Personerna vid grannborden hade en unge som hette Erik. Det fick vi höra ca 357832389 gånger. Och vilken dialekt, småländska Ja, lite klagande dör ingen av. Stanna aldrig på raststället i Klevshult.
Rädsla, nejdå!
Kollade precis på en skräckfilm. The Amityville Horror. Baserat på en verklig händelse dessutom.
Jag brukar inte vara rädd för skräckfilmer så värst långt efter och brukar inte ha problem med att gå och lägga mig. Men nu är det såhär att jag tror på andar. Eller jag tror inte på dem, jag vet att de finns. Det finns åtminstone en i vårt hus. Jag är inte rädd för andar, jag accepterar att de finns precis som alla andra varelser på jorden.
Men tänker man för mycket så kan det ändå kännas lite obehagligt. Att någon kanske står och ser på en, eller ligger bredvid en i sängen.
Ärligt talat så brukar det inte störa mig. Verkligen inte. Jag kan känna hur de är omkring mig, eller så när att de rör vid mig. Men det gör mig ingenting.
Men sen ser man någon film med onda andar med hemska utseenden och man blir rädd. Ganska löjligt är det ändå. Hmm jo nu när jag själv skriver det så går det emot allt jag brukar säg till mina systrar när de är rädda. "Varför skulle ett spöke/monster/zombie komma till just dig precis den kvällen du sett en film om det?" Så sant så sant. Ibland behöver man helt enkelt bara skriva av sig för att dämpa sin rädsla.
Ingen ska ändra oss
Kände för att ändra lite i designen. Just nu ser sen fruktansvärt emo ut men skit samma. Den blir väl snygg någon dag. Bättre än innan i alla fall.
Igår satt jag och tittade på MTV med syster. Vi tittade på Made. Vilket sorgligt program det är. Jag vill gråta. Att unga människor ska behöva ändra sig själva för att känna att de blir accepterade. Visst, det är inte så med alla deltagande, men många. En del behöver bara en lite hjälp för att hamna på rätt spår, men jag minns ett avsnitt jag såg för länge sen. En väldigt feminin kille ville börja spela fotboll för att hans familj skulle acceptera honom. Jag vet att det finns ett exakt likadant Gleeavsnitt där Curt gör samma sak. Men jo det finns på riktigt. Verkligheten är så sorglig. Tyvärr.
Va inte den du vill, va den vi vill att du ska va. Detta kan komma från familj, vänner. Men varför? Istället för att försöka ändra någon, hitta en som passar in i din mall direkt.
Vi är som vi är av en anledning. Ingen ska ändra oss bara för att vi inte passar dom. INGEN!
Obehagligt tillstånd och jobbig unge
Det finns ett tillstånd mellan sömn och vakenhet. I detta tillstånd brukar drömmar blandas med tankar och man vet inte vad som är upp eller ner, verklighet eller fantasi.
Detta är ett tillstånd jag ofta hamnar i när min väckarklocka ringer men det brukar endast vara i någon minut innan jag somnar om igen. Jag brukar tycka att det är ganska roande.
Men imorse vägrade jag somna om, men jag kunde inte heller vakna riktigt. Jag var fast i detta tillstånd i säkert en timme. Detta plus en helt igentäppt näsa och en snustorr mun gjorde allt riktigt obehagligt. Kände mig fastghållen, nedtryckt och ihoppressad samtidigt som någon försökte visa mig hemska saker mot min vilja. Sjukligt obehaligt.
På grund av vädret så slapp jag gå ut på långpromenad under visningen idag. Istället fick jag stå ut med att en 9årig pojke byggde fort med mina saker. Jag kunde knappt säg till. Förrän han tog min kamera, då jävlar. Då tog jag undan allt, sa att det gjorde mig ledsen och ljög om att hans föräldrar ville ha ner honom. Sen låste jag dörren. Jag klarar inte av när folk rör mina saker i mitt rum. Han skrämde dessutom livet ur Viggo. Ingen skadar min lilla puppi.
Det är rätt konstigt att jag, som är en kattmänniska ända in i skelettet har fastnat så för en hund. Jag hatar hundar vanligtvis. De är så jobbiga. De påminner lite om ouppfostrade barn faktiskt. Men min lilla Viggo. Vet inte hur jag skulle klara mig utan honom.
Kastas
Jag kastas mellan ångest och glädje, mellan kyla och värme.
Jag tror att det var för bra för att vara sant, som precis allting här i världen. Det är fake, ett spel. Ändå kan jag inte sluta hoppas att det inte är så.
Vaknade idag med en hemsk förkylning. Senare på dagen fick jag även feber. Ändå har jag städat ovanvåningen, sorterat tvätt och gjort något mer jag inte minns. Var ganska utmattad redan vid 6 så vet inte varför jag är vaken fortfarande.
Imorgon är det visning av huset för femtioelfte gången. Måste ut på promenad med hunden då för att vi ska vara ute ur huset. Mer än så kommer jag nog inte orka.
Har börjat söka jobb. Hittade ett mysigt litet fik i Malmö som ville ha ett biträde. Ska söka den tjänsten tror jag. Hade varit kul.
Destruktivitet med en nypa citron
Att vara utan något man verkligen verkligen vill ha är jobbigt. Att inte få röra, se på, kyssa...
Mitt temperament de senaste dagarna har varit surare än en citron. Så jag åt mycket citron till maten för att se om det kanske skulle bli så mycket surt att det slog över till något annat. Vi får väl se.
Har blivit aningen paranoid. Det känns som att alla håller koll på mig. Det känns som att alla driver med mig och bara försöker leka med mina känslor. Jag undrar varför. Kanske det inte är paranoia utan bara en varning?
Jag hoppas innerligt att det inte är så dock. Fast man aldrig ska hoppas. Det leder bara till besvikelse. Fast de flesta skiter jag i, de kan försöka leka, men de kommer inte lyckas för de är bara en del av de där andra. De som inte betyder något.
Men det finns en person. Hade han lekt, så hade det gjort ont. Det är det som oroar mig. Jag vågar inte lita på någon. Dessutom hade jag en dröm om honom, där han lekte med mina känslor..
Diamond eyes med Deftones är en förbannat bra låt.
Höll på att göra en sjukt dum sak idag. Kände mig bara överdrivet sugen på destruktivitet. Tänkte åka till Malmö och gå på krogen med okänt folk. Väldigt glad över att jag inte gjorde det. I så fall hade någon säkert hittat mig våldtagen och ihjälskjuten imorgon.
cats
http://www.youtube.com/watch?v=sP4NMoJcFd4
Alla borde se denna underbart söta video. Låten sätter sig även på huvudet. Och man kan inte sluta kolla på den.
