Wihiwawi

Jag sa 2016. En film kommer ut då som jag gärna vill se.

Sedan frågade han, vart jag ville vara då.

Efter en massa pratande hit och dit så hoppade jag av skolan och sa upp min lägenhet. Ljusdesign trodde jag skulle vara roligt, men när man kommer in på det mer så är det mest dator och beräkningsjobb. Jag vill vara kreativ.

Så nu har jag i princip flyttat hem igen, med ett nytt mål. Nu är det tatuerare som gäller. Får väl se hur länge det håller. Det är i alla fall kreativt.

Det har fått mig att må bättre och jag är så upptagen med att lära upp mig själv igen. Teckna har jag alltid älskat att göra men aldrig riktigt tagit det på allvar. Men nu försöker jag, och jag läser massor och sätter upp planer och delmål. Det distraherar mig och jag är inte så hysterisk kring undergången mer. Riktigt skönt. Riktigt riktigt skönt. Tack pappa!

Jag har noll ork för skolan. Har inte godkänt i något och kommer troligen inte få det heller. Själva skolan känns så meningslös bara.

Min största rädsla är nog att jag har fel. Att det inte blir ett slut. Jag kommer troligen, den dagen, stå utan pengar, vräkt och kickad från skolan. Och om det inte händer. Då står jag där. Helt utlämnad.

Kommer då troligen bli störd så då är väl skolan skitsamma ändå. Går jorden under, skulle jag kunna leva, går den inte under kommer jag troligen dö.

Var hos doktorn idag. Var som vanligt "normal" och sa inget om mina problem. Så jag får väl leva med dem.

Skolan går inte. Jag vill bara göra det jag tycker är kul.

Gör roliga miner och high-five med hunden. Drar dåliga skämt som detta:

Det var en gång två älgar som var ute och flög.

Då sa den ena till den andra: "Du har en bulle i örat"

"Va?"

"Du har en bulle i örat!"

"Va? Jag hör inte för jag har en bulle i örat!"

Klockan är bara halv ett och jag har redan hunnit vara på läkarbesök, äta frukost och städa. Sjukt. Brukar inte vakna förrän 2 annars.

Snart ska jag åka till stan och fika med Sebbe och det ska vara visning på huset för miljonte gången. Undrar om man får ha huset ifred någon gång. Troligen inte.

Så kan man väl beskriva mina senaste dagar. Det var väl bara en ynka liten droppe till som behövdes för att bägaren skulle rinna över igen.

Det går inte bra nu. Mitt humör har börjat bli extremt, speciellt min aggression. Jag blir arg för allt och jag måste trycka naglarna hårt i handflatorna för att inte explodera. Eller gå iväg och slå på mina ben. För jag vill inte att det ska gå ut över andra. Utan att tänka mig för körde jag in naglarna i armen i duschen. Fick ångest. Vill inte börja med självskadebeteende igen.

Det som fick det att rinna över va en fest. Så jävla patetiskt. Syster är bjuden men inte jag. Kanske inte världens grej men personen som bjudit henne ska föreställa nära vän till mig. Jag har inte ens hört om det. Jävligt taskigt.

Skulle börja plugga efter jul också. Inte gjort ett skit. Har ingen motivation och vill inte.

Märkte nu dock att det inte har runnit över riktigt än, isåfall hade jag nog först fått ett jävla utbrott. Skrikit hysteriskt. Och sedan legat livlös i några timmar och bara stirrat upp i taket. Men det kommer snart. Jag känner det.

Det här med känslor, kärlek, världen kretsar kring det.

Jag har äntligen tagit tag i mitt liv och blivit vegeterian. Det fick bli mitt "nyårs"löfte. Jo, för det är så att för mig har det nya året redan börjat. Eftersom att jag så stenhårt tror på undergången så kändes det som att ett nytt och ett sista år började natten till den 21 december. Hade ganska mycket ångest den natten.

Men det känns bra, nu vet jag ändå hur länge jag har kvar och jag ska utnyttja denna tiden väl.

Så vad är väl bättre än att sluta med ett gott samvete.

Det konstiga är att jag inte är rädd. Jag känner snarare ett sorts lugn.

Leta lite veggierecept och hittade någon sorts räknare, över hur många djur om mördats under den tiden jag varit inne på hemsidan. Blev förvånad över hur sjukt mycket kycklingar det va, så jag började räkna. Enligt den räknaren dör 12 miljarder kycklingar varje dygn. 12 MILJARDER!! Jag kan ha räknat fel, den kanske inte stämmer. Men om det är så, WTF?! Det skulle kunna ge varje människa 2 kycklingar varje dag. Det hade man lätt klarat en dag på. Ändå svälter folk. Det saknar helt och hållet logik. Vart tar alla vägen?

Har förövrigt även varit rökfri i en månad idag.

Sista julen var väl inte den bästa någonsin men den var lugn och skön och mysig.

Julfest på perrong 23 igår. Konstig kväll. Skönt att vara tillbaka på det sunkiga stället, där känner jag mig hemma. En gammal vän träffade jag. Min bästa vän från högstadiet. Vi har varit ovänner sedan dess, men igår gick vi äntligen vidare och det var skönt att prata med henne.

Kunde inte hjälpa att undgå att jag hade 2, kanske 3 läsare. 2 dagar... Varför? Denna bloggen är bara depp, inte intressant över huvud taget.

Jag har glitter i magen. Jag drack glitterdricka och nu är jag glittrig inuti. Det känns fint.

Julafton, så mysigt. Saknaden av snö är skitsamma, jag är glad att få vara med familjen. Det känns skönt.

Jag går och går men kommer ingenstans. Jag går mot oändligheten utan ett mål. 5 minuter känns som 30, 7 dagar känns som 2. Inget är logiskt och jag vet inte vad som händer.

Jag har ingen mening, inget att göra. Därför tappar jag tidsuppfattningen. Egentligen tappar jag mig själv. Känner mig knappt vid medvetande. Kan inte stå upp rakt, känner mig svimfärdig. Så jävla trött.

Börjat få ont i magen igen. Skit samma.

Allt är bara en dimma, vilket jag tror jag sagt innan. Flera gånger. Tror jag ska lägga mig och sova nu.

Enda anledningen till att jag klarat mig så här långt är för att jag stängt in allt och bara tagit mig genom dagarna i en dimma.

Det är förutspått att jorden ska gå under om exakt ett år. Jag tror på det. Det känns så. Jag vet att det antagligen inte blir så men jag hoppas det nästan. Hela världen är bara ett enda jävla helvete just nu och vi kommer aldrig komma vidare. Vad är meningen med att finnas kvar? Bättre att bara rensa hela skiten och börja om från början.

Jag hoppas.

Jag känner bara ångest på grund av meningslöshet. Snart ska jag åka tillbaka till Jönköping igen. Plugga. Äta. Sova. Varför? Ensamhet. Så jävla meningslöst.

Får snart panik. Det känns som att jag bara faller och faller, ner i meningslösheten. Har inget att hålla fast vid. Inget som får mig att vilja dra mig upp igen.

Ett tomt skal i en tom omgivning.

Fått mig att känna mig levande.

Har hittat ett band i jönköping som jag möjligtvis ska gå med i, om de nu gillar min röst. Då kommer tillvaron där uppe bli aningen bättre!

Även upptäckt att en nära vän har en fruktansvärd skrivartalang. Helt sjukt. Han har även fått beröm från sångaren i lillasyster. Så jävla stolt över honom!

Imorgon blir det shopping igeen.. spendera pengar är det enda jag gör..

Berättade för mamma och pappa igår hur jag ville hantera det, de skulle försöka hjälpa mig.

Haft en heldag i växjö idag, det var väl mysigt. Fruktansvärt kallt dock. Varit lite borta i huvudet hela dagen också och inte varit fokuserad. Blev en ny ring och ett örhänge i alla fall.. Och en blockljussaknånting. Shoppade lite igår också, tror det var igår. Två ramar och något mer jag inte minns.

Lite festsugen, hade varit skönt att försvinna in i dimman ikväll faktiskt. Men det får vänta till nästa fredag. Då blir det sista julfesten på perrong23. Kul men sorgligt!

Visst det kan ju vara roligt att ha något att titta på, men är det verkligen så viktigt? Det vackraste i ett förhållande är ju ändå de stunder då vi stänger våra ögon och bara känner tillsammans. Bara är och smälter samman till ett. Då spelar inte ett vitt leende, mystiska ögon eller magrutor någon roll. Då finns bara det inre, då finns bara det som utgör oss.

Det gör mig så arg, för jag själv är en väldigt själslig person. Jag ser inte hur någon skulle kunna leva i bara ytlighet, man går ju under. Bara för att ett äpple har det vackraste skalet betyder det inte att det smakar bäst. Det kanske till och med är så att det döljer ett gift som lätt skulle kunna döda dig, men du dras till det och vill smaka på det för att det är så vackert.

Så fungerar vi också, vi dras till det vackra yttre när vi istället borde se bakom detta och ignorera det.

Själv försöker jag göra det nu. Jag trevar runt i mörkret och använder mina andra sinnen för att hitta just mitt äpple. Och när jag sedan ätit det, njutit av det till fullo och ser att det var en motbjudande färg, vad spelar det då för roll?

Det enda jag hoppas är bara att andra också kan se mig på detta sättet och inte bara tycka om mig för mitt utseende. Skulle det vara så, så ska jag sunka ner mig totalt och bli riktigt ful!

Känns som att detta blev väldigt flummigt, men jag har svårt för att få fram just det jag vill. Ska jobba på det.

När jag kom hem släppte jag ut mig själv helt. Det resulterade i ett gigantiskt bråk med mamma. Riktigt onödigt ja, men jag försöker gå genom en process. Jag ska prata med henne om det.

Jag ska släppa ut mig själv, sedan ska jag försöka att ändra de dåliga sidorna istället för att stänga in dem, för då kommer de alltid komma tillbaka någon gång.

Även om vi bråkade hela första dagen så var det bättre än att vara ensam.

Har gått lite mot ett rödare hår idag, riktigt nice! Även ätit ihjäl mig på thaimat!

Vet fan inte vad jag ska skriva, hade så mycket jag ville få ut mig att det blev kortslutning.

Har en jävligt bra mangastory på g. Försöker rita upp karaktärerna men fan vad svårt det är att komma på något unikt! Men jag ska!!!

Borde byta tillbaka till min gamla klädstil också, våga sticka ut. När jag berättade för syrran om mitt "problem" frågade hon om det var därför jag klätt mig så snyggt på senaste, för att det inte var jag. Så jävla rätt har hon! Har köpt moderna, tråkiga kläder på sista tiden bara för att smälta in mer. Nu blir det att gå tillbaka till det mer rockiga.

Nu är jag barnslig, töntig och dryg igen. Även om folk inte kommer gilla det så är det så jag kommer må bäst. Att ändra mig succesivt. Fast barnslig och töntig kommer jag alltid vara.

Jag tror jag vill försvinna. Ibland kan jag gå och önska att jag skulle råka ut för en olycka så att jag kan slippa allt utan att vara egoistisk. Vad skönt det hade varit. Imorgon ska jag gå och söka hjälp.

Jag skadar bara andra också. Kommer hit och nu mår alla dåligt. Det är nog bäst om jag bara åker iväg ett tag. Men vart...

Jag står ensam igen

Tar mig tillbaka till för några år sedan, när jag och mamma bråkade hela tiden. Mamma gillar inte mig, mina åsikter eller min butterhet. Jag gillar inte hennes gnällande och överlägsenhet.

Det slutade i skrik och bråk. Nu går hon runt och tycker synd om sig själv och säger att vi inte älskar henne. Har jag någonsin nämnt det? Knappast, jag älskar henne men hon ser ju fan inte det.

I alla fall, jag är på väg tillbaka och jag tänker inte vara den perfekta lilla dottern som bara håller käften hela tiden. Jag säger vad jag tycker för sådan är jag!

Så har varit hemma i några timmar nu. Minsta syrran har varit arg och gråtit, jag har varit arg och gråtit och andra syrran och mamma också. Jag ringde till pappa och sa att han inte skulle komma hem. Jävla helvete!

Ändå mår jag fan mycket bättre av detta än att vara i Jönköping!

Jag ser inte mig själv som "stor". Tittar jag på min kropp så ser jag att min kropp är smal, som innan. Ser jag bilder på mig själv får jag en chock, för jag är inte smal. Det känns jävligt skumt.

Var nyss ute med soporna och plötsligt är det helt rent jag, bara jag i kroppen. Det har aldrig hänt här så det såg så obekant ut trots att jag vet att jag gått vägen till soprummet flera gånger.

Jag tror att jag kommit fram till en annan sak. För ett antal år sedan bestämde jag mig för att gå ner i vikt. Genom att äta mindre gick jag ner nästan 15 kilo och jag hade faktiskt en ganska snygg kropp.

Sedan vet jag inte vad som hände med poff så var jag uppe på samma vikt igen plus 5 kilo.

Det kan ha varit där någon gång som jag började gömma mig själv.

Nu när jag bor här, när jag är ensam och riktigt fokuserad på något jag älskar, då blir jag aldrig hungrig. Kan gå flera dagar utan att känna hunger. Jag äter ändå, men jag känner inget behov.

Men så fort jag går ut och träffar andra då slår hungern till som en smäll på käften.

Jag tror att Malin är ett fetto!

Var och handlade lite med Helene innan. Köpte en halsduk som är så skön att jag går runt och klappar den hela tiden. 2 ringar blev det också, och en present till lillkusinen. Aja whatever, inte kul att skriva om.

Har ont i ögonen, vill bara bli klar så att jag kan sova.

Måste rensa helvetesbalkongen också.. Skit!

Nästa tenta kommer gå likadant, därför har jag bestämt mig för att åka hem imorgon. Ska bli underbart att komma hem till skåne igen, där jag känner igen mig.

Öppnade nyss hela min HelloKitty-chokladkalender, för att jag inte vill släpa med mig den hem. Så sinnessjukt tråkig är den! Finns 4 olika figurer. Det ska finnas 24 puckon. Så nu har man fått stå ut med lamm, nalle och två olika hellokitty i 24 dagar (nästan). Vettig sak att klaga på. 8 bitar kvar hehe.

Sitter med musik på högt och sjunger, packar lite, städar lite. Dansar mycket! Mitt i allt kaos har en sorts lycka växt fram. Så oväntad men så fin.

Nä men lite paranoia på allt också, sitter fint. Sömnstörningar, problem med att äta, extremt sötsug, saknad av tidsuppfattning, ryckningar. Wow jag mår bra.

Om ett dygn och 15 minuter rätt så exakt, är jag i Hässleholm igen, då ska jag vara lycklig i en månad igen.

Men jag kan inte stå för hennes handlingar eller för det hon säger. Ibland ljuger hon, om så onödiga saker. Jag kan gå och grubbla i flera dagar över varför en sådan lögn kommit ut ur min mun när sanningen var så snarlik.

Malin är falsk! Hon måste bort.

Han sa då, innan jag ens nämnt den fysiska smärtan, att det kan vara som att öppna ögonen igen. Som att öppna sina ögon efter att ha haft de stängda under en lång tid. Det gör fysiskt ont och man vill bara stänga de igen för att det är så mycket lättare.

Men tänk vad mycket man missar om man istället väljer den enkla vägen och stänger ögonen igen.

Det är så jag känner nu. Jag är sakta på väg ut igen, ut ur den lilla undanstoppade lådan. Det gör ont. Men för en stund sedan kände jag hur en liten del av mig sakta pumpades ut i mitt blod och runt i min kropp. Det kändes bra.

Detta blir en sömnlös natt. Jag har tenta om 3 timmar men det får gå som det går. Det känns som att andra saker är viktigare just nu. Viktigare än skola och jobb och framtid och all den där skiten. För vad spelar det för roll egentligen.

Att må bra är viktigare än att få bra betyg i skolan och bra jobb. För vad spelar det egentligen för roll om man mår dåligt.

Vad jag egentligen ville komma fram till i början av inlägget, det var att min vän är så väldigt klok. Han ser världen på ett sätt som ingen annan. Jag är glad att få vara din vän.

Jag måste släppa ut allt. Har bestämt mig för att släppa ut allt. Gråta när jag behöver, bara ligga och stirra när jag behöver och skratta hysteriskt när jag behöver. Inga jävla tankar som talar om för mig hur löjlig jag är ska få störa.

Det har alltså gått så långt att jag inte ens kan gråta inför mig själv mer. Men nu är det slut med det! Fuck you Malin, sluta vara så jävla känslolös. Det är inget fel med att gråta.

Allt är alltså så gömt att jag inte ens minns mina egna känslor. Just nu känner det som att jag sitter och tittar ut genom ett fönster. Jag ser mina armar som rör sig och gör det jag säger åt dem. Men jag är inte en del av dem, de bara gör som jag säger. Det känns konstigt att jag ändå har känsel i dem.

Nu ska jag läsa fler inlägg för att hitta ett samband.

Ibland kan jag bara tänka "jag vill hem", fastän jag är hemma. 16/8-10

Malin och Wawi känns som helt olika personer.

Wawi är jag, det är sanningen, den sidan folk aldrig får se i perioder som den här.

Malin är ett skal, när jag inte orkar förklara, när jag bara vill dölja allt, då är jag Malin. 7/8-10

I augusti flyttade jag till en ny stad där jag inte kände någon. Nu har jag en vän, jag gillar henne och det är så synd att hon bara sett Malin och inte Wawi.

Kom att tänka på en sak nu. För det mesta presenterar jag mig som Malin, men för vissa presenterar jag mig som Wawi. Sist jag gjorde detta, så var personen väldigt lätt att prata med och jag kände att jag kanske fick komma fram lite mer och vara jag. Frågan är om jag faktiskt omedvetet känner av vilka som får se Wawi, mig..

Fan vad förvirrande detta är. Kanske borde prata med någon som kan koppla ihop allt.

Den klassiska frågan kommer upp "Vem är jag?". Men jag vet vem jag är, jag vet bara inte vart jag är.

Man kanske ska satsa på yrket skådespelerska. För allt är inte okej, men jag har lyckats stoppa det så långt in i min kropp. Fler saker drogs med, de egenskaper jag har som inte jag anser som "normala", egenskaper som skulle stöta bort folk. Till sist var det bara ett spelande skal kvar, så bra att jag till och med själv trodde på det.

Det förklarar så mycket..

Det förklarar varför världen varit så suddig, varför jag blivit så osäker, så dum. Om man nu kan kalla detta jag.

Det känns inte rätt, det är inte jag, detta är jag, alla dessa felande egenskaper.

Jag är en djup person, jag gillar att prata om mina känslor och om djupa saker.

Jag hatar mänskligheten och att vara en del av den. Jag är något annat fast i en mänsklig kropp.

Jag tror inte att jag är en naturligt glad person, jag är nog mer allvarlig.

Jag är inte rolig.

Jag är inte snäll.

Jag är deprimerande, jag älskar deprimerande musik.

Jag tycker att tjejer är betydligt mycket sexigare än killar.

Jag tror fortfarande, och hoppas, att jorden går under nästa år.

Jag anpassar mig efter situationer, efter vem jag umgås med och detta brukade jag trivas med. En person fick se mig i olika sammanhang och undrade varför jag inte va mig själv med andra. MEN VEM FAN SA ATT JAG VA MIG SJÄLV MED DIG DÅ???

Ingen har sett mig, ingen känner mig, inte en jävla människa i hela världen. Jag vet att så många hade försvunnit om de sett detta. Den första som ska få se det är min syster, min älskade syster, för hon kommer acceptera mig. Sen ska jag hitta mig själv, sen ska resten av världen få veta. Då skiter jag i om ni blir kvar eller inte. Blir ni inte det så är ni ändå inte värda det helvetes besväret.

Igår startade ett kaos inuti mig, det gör fan fysiskt ont. Men jag känner att jag är på väg tillbaka. Skalet må ha vunnit igår kväll men detta helvete ska jag vinna. För ingen har större rätt till min kropp och min verklighet än jag!

På senaste tiden tycker jag att vi kommit så nära varandra. Det har gjort mig riktigt glad och fått mig att må bra.

Men att sedan höra från någon annan hur det egentligen står till, det gör ont, särskilt när det kommer från dig.

När jag blir sårad, brukar jag tänka att jag är starkare än så, jag klarar av det utan att bli påverkad. De är inte värda besväret.

Men du.. När jag hörde det igår tänkte jag på detta sätt, men dina ord har tagit sig in under ytan. Ett dygn senare och det gör ont. Du bröt ner mitt hårda skal som jag kämpat så länge för att bygga upp igen. Så lätt.

Mitt skal har jag kämpat för att bygga upp, för att slippa bli sårad nåt mer. Det var starkt nu, riktigt starkt. Det är inte många som fått komma innanför detta skal, knappt en handfull, men du är en av dem. Du tar sönder mig inifrån. Du gör mig illa.

Och att jag älskar dig gör det bara värre.